Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtida. Deras vislyrik röjer ett så fint musikaliskt öra och en så
osökt rimtalang, att det säkerligen ej skulle hafva mött några svårigheter
för dem skrifva i metriskt afseende förträffliga skådespel på
rim — man behöfver ju blott erinra sig den virtuositet, med hvilken
Shakspere i Romeo och Juliet samt Midsommarnattsdrömmen
använder rimmet. Men med riktig takt förkastade Marlowe äfven
rimmet. För allongeperukens tid lämpar det sig förträffligt, men
det lämpade sig ej för Elisabeths, och det är nästan lika orimligt
att tänka sig Hamlets monologer på alexandriner, som att
tänka sig Racines dramer omskrifna på blankvers.
Marlowe’s blankvers har den fördelen att den sväfvar på gränsen
mellan vers och prosa. Den kan gifva uttryck åt Tamburlaine’s
väldiga patos, och den kan utan svårighet sänka sig ned
till hvardagslifvets prosa. Öfvergången från den ena stämningen
till den andra sker utan att instrumentet gifver någon falsk ton,
blankversen kan klinga såsom musik, den kan höja sig till den
våldsammaste retorik, den kan spritta af kvickhet — och det var
denna versform, som Marlowe skapade, visserligen med utgångspunkt
från Gorboduc, men häller icke mera.
Samtiden kände också denna reform såsom en nyhet. Både
Greene och Nash anföllo honom för hans försök »to outbrave
better pens with the swelling bombast of bragging blank verse».
Men anfallen voro förgäfves. Endast på några få år genomfördes
reformen och genomfördes så grundligt, att vi blott hafva
några ytterst få dramer kvar från perioden före Marlowe; efter
Tamburlaine försvunno de tydligen från scenen och ansågos ej
lönande att trycka. Och ehuru man vet, att t. ex. Greene
skrifvit flera rimmade stycken före Tamburlaine, finnes intet enda
dylikt kvar.
Marlowe gaf de stora uppslagen, men några fullödiga mästervärk
förmådde hans våldsamma natur aldrig skapa, och dylika
skapas sällan af banbrytande snillen af Marlowe’s art. Man har
med en träffande jämförelse sagt, att hans dramer snarast likna
Michelangelos förhuggna marmorblock, hvilka dock, ofulländade
och ofta felaktiga som de äro, värka mera gripande än mängden
af utmejslade bilder. Marlowe gaf sig sällan tid att genomarbeta
sina stycken, och hans konst får man söka i de enskilda partier,
i hvilka han tydligen förälskat sig och där hans afsikt därför
kommer fram. Han arbetade för folkteaterns publik, och den
trupp, som tagit honom i sin sold, tvingade honom utan tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
