Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom denne skildrar Marlowe i sina dikter blott en enda
personlighet, om än i olika skiftningar, och denna personlighet är
skalden själf. Det är hans vakna drömmar, som gå igen i alla
de olika dramerna, ty i grunden återspegla hans hjältar samma
idealgestalt. Tamburlaine, hvilken såsom en stormvind går fram
genom världen, krossar riken och trampar på konungar, Faust,
som med sin konst behärskar universum, mäktigare än någon
kejsare, Barabas, hos hvilken Medelhafvets alla rikedomar
samlas — alla facettera de samma dröm, drömmen om öfvermänniskan
med oändlig makt, vapnens, kunskapens eller guldets.
I denna fantasiskapelse går Marlowe fullkomligt upp, och han
tillåter sig aldrig något skämt, icke ens en strimma af humor
faller öfver hans hjältar. Men andra figurer än dessa kan han
icke teckna, intresserar sig häller icke för dem. Undantager man
Edward II, som intager en särställning, finnes det inga egentliga
bifigurer i Marlowe’s dramer. De, som uppträda, äro endast
skizzerade, och skalden har icke brytt sig om att intränga i
deras själslif. Några kvinnogestalter har han icke skapat; den,
som tecknats utförligast, är Zenocrate, men hon är till blott
för att visa Tamburlaine’s makt öfver människorna, och hela
hennes karaktäristik ligger i hennes beundran för den väldige.
I Faustus är Helena den enda kvinnogestalten och hon är —
stum.
Gemensamt för Marlowe’s alla hjältar är vidare deras intensiva
religionshat och deras trots mot himlen. Tamburlaine bränner
Koranen, hvilken i dramat tydligen står såsom det enda möjliga
substitutet för bibeln, och njuter af att utmana himlens makter,
Guise hyser det djupaste förakt för den religion, för hvilken
han synes kämpa, Faust hånar Mephistophilis för dennes
religiositet, och Barabas, hvars judendom är rasens, icke trons,
andas ett glödande kristendomshat, hvilket icke blott är hjältens
utan ock författarens. För lif och död äro de alla likgiltiga.
Väl älska de lifvet intensivt, men alla tro de fatalistiskt på sitt
öde, och detta gå de orädda till mötes. Då veklingen Gaveston
i Edward II föres till döden, rycker han blott på axlarna: »Jag
tackar Eder, mine lorder. En vill att jag skall hängas, en annan
att jag skall halshuggas. Döden är summan på allt.» Och då
hans fiende, den äregirige Mortimer, skall afrättas, är hans
slutreplik:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
