- Project Runeberg -  Shakspere och hans tid / Förra delen /
117

(1916) [MARC] [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det följande af dramat egnas åt hans hämd, och de mest
vilda intriger, som böra hafva hållit teaterpubliken i en andlös
spänning, aflösa här hvarandra. Barabas utvecklas till en
fullkomlig demon, som för hämden offrar sin dotter, begår
förräderi mot turkar och kristne och slutar med att falla i sin egen
snara. Denna del af dramat kan det vara öfverflödigt att referera,
ty den, som här fört pennan, har varit teaterskribenten,
ej den skald, som diktat dramats början.

Marlowe’s båda sista stycken voro Edward II och Blodsbröllöpet
i Paris. För det förra redogöres lämpligare i ett annat
sammanhang, och om Blodsbröllopet i Paris är icke mycket att säga.
Stycket var förmodligen en ren teaterspekulation. Det behandlade
ju dagens franska historia ända fram till Henrik III:s mord
1589 och hade tydligen bestälts af truppen för att draga vinst
af publikens intresse för de franska affärerna. Det odaterade
tryck, i hvilket det föreligger, är dessutom så ytterligt vanstäldt
och förkortadt, att Marlowe’s skaldskap alls icke kan bedömas
efter detta sammandrag. Men trots allt lyser dock äfven här
hans individualitet fram i teckningen af själfva hufvudpersonen,
härtigen af Guise, som framställes såsom en kallblodig, beräknande,
människoföraktande skurk, för hvilken religionen endast
är en täckmantel, under hvars hölje han vill nå fram till
Frankrikes krona:

Min politik har gagnat religionen!
Religionen! O Diabole!
Hur än jag synes, blyges jag dock nästan
Att se ett ord med så plebejisk klang
Bli lagdt till grund för mina stolta planer.


Då han slutligen träffas af mördarnes dolkar, utandas han sitt
lif med samma oförsonliga stolthet, med hvilken han lefvat —
utan ånger och utan hopp:

O! att jag ej har makt att döden hejda
Och att ett evigt lif åt hämden viga.
— — — — — — — — — — —
Vive la messe! och ned med huguenotten!
Som Cæsar gick jag fram. Som han jag dör.


Den skald, med hvilken Marlowe, trots alla de stora af tid
och samhällsställning betingade olikheterna, företer den största
frändskapen, är, såsom Symonds skarpsinnigt påpekat, Byron.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:37:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shakstid/1/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free