Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
italienarnes många laster, och i en af sina själfbiografiska skrifter
erkänner Greene öppet, att detta varit revenyen af hans studiefärd.
Den karaktär af moraliskt förfall, hvarom hela hans följande
lif vittnar, utbildades därför troligen under dessa år. Vid
återkomsten, 1580, vände han tillbaka till Cambridge, där han vid
sidan af examensstudierna började en ytterst flitig litterär
värksamhet. Lyly’s Euphues hade året förut utkommit och väckt
allmän förtjusning. Till detta berömda mönster anslöt sig nu
Greene, och redan 1580 skref han romanen Mamillia, som i stil
och karaktär tämligen noga anslöt sig till förebilden.
Sedan Greene 1583 blifvit master of arts slog han sig ned i
London, där han utgaf Mamillia och fortsatte sin värksamhet
som romanförfattare, tyvärr, som det synes, också det utsväfvande
lif, med hvilket han icke ägde kraft att på allvar bryta.
Efter ett år tyckes han dock hafva gripits af ett af dessa anfall
af ruelse, som hos dylika svaga karaktärer ej äro alldeles sällsynta;
han lämnade då London, blef i juni 1584 prest i Essex,
där han fick ett pastorat, Tollesbury, och gifte sig. Men detta
aktningsvärda lif varade blott ett och ett halft år. I februari
1586 lämnade han sitt pastorat för att ånyo slå sig ned i London,
och sin hustru samt en nyfödd son öfvergaf han därmed
för alltid.
I en berättelse, Never too late, gifver han en romantiserad
skildring af denna episod, som blef den afgörande brytningen i
hans lif. Romanens hjälte, Francesco, hade liksom Greene rest
i Italien, där han druckit djupt ur njutningens bägare. Till slut
förälskar han sig i en ung dam, Isabel, men fadern afvisar den
fattige friaren, stänger in sin dotter, och för att hindra henne
att fly gömmer han om natten undan hennes kläder. Genom
en gumma lyckas emellertid Francesco smuggla ett bref till henne
och ber i detta om ett möte nästa torsdagsnatt under den stora
eken i trädgården. På natten steg hon upp, men då hon fann,
att hennes kläder voro undangömda, beslöt hon det oaktadt att
gå, endast iklädd linnet samt sin faders gamla hatt och kappa.
I denna dräkt smög hon sig sakta till mötesplatsen, där hon
träffade Francesco. Då han för henne bedyrade sin kärlek,
svaråde hon: »Dina försäkringar tjäna nu till intet — och därvid
runno tårarna utför hennes kinder, när hon öppnade sitt hjärta. —
Francesco, af min dräkt kan du mäta vidden af min kärlek. Jag
handlar mot naturen, då jag är ohörsam mot min fader, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
