Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hans missnöje har jag köpt glädjen att göra dig till viljes.
För alltid har jag sagt farväl till mina vänner för att få bli din
hustru, jag har uppgifvit allt hopp om samhällsställning för att
befästa vår kärlek. Se, Francesco, hur fattig min klädnad är,
och jag kan endast gifva dig förnöjsamhetens rikedom. Men
om en gång ditt öga fått nog af min fägring och din nu så heta
kärlek svalnar, om du börjar hata den, som så älskat dig, hvad
skall jag då göra, öfvergifven, anklagad af min egen dårskap,
som fört mig till ett så hårdt öde?»
Båda fly och fadern söker förgäfves hindra deras förening.
Deras äktenskap artar sig i början till en ren idyll. Francesco
fortsätter sin litterära värksamhet, lyckas skaffa sig och Isabel
nödtorftigt uppehälle, och de få en son. Men så kallades han
af åtskilliga angelägenheter till London, där han råkar i en
listig kurtisans våld, och hos henne förglömmer han sin maka.
Isabel skrifver då ett bref till honom, hvilket är ganska märkligt.
Dess början är hållet i den euphuistiska romanens blomstrande
mytologiska stil, men fortsättningen gör intryck af ett
värkligt bref, skrifvet af en ädel, fint bildad kvinna: »Tänk, min
älskling, hur ensamt din Isabels läger är, hur hon mäter tiden
med sina suckar, din frånvaro med sina tårar. Hon finner dagen
dyster, natten sorgefull, är missnöjd med allt, emedan hon
icke är nöjd med sin Francesco. Den enda glädje, jag har i
din frånvaro, är din lille gosse, som hvilar på sin mors knä och
ler så godt som hans fader, då han friade till mig. Men när
gossen frågar: Mamma, hvar är pappa, när kommer han hem?,
förbyter sig mitt lugn till frätande sorg, och jag tvingas
stundom att utropa: Grymme Francesco, som glömmer sin Isabel!
Jag hoppas, Francesco, att det är dina affärer, ej mina fel, som
orsaka din långa bortovaro. Ty visste jag, att jag af obetänksamhet
på något sätt sårat dig, så att du därför dröjde så länge
borta, så skulle jag ålägga mig själf en både yttre och inre penitens.
Men i hvarje fall ber jag för din välgång och din snara
återkomst. Din Isabel.»
Det intryck, detta bref först gjorde, utplånades emellertid snart,
och Francesco fortfor att lefva tillsammans med Infida, den trolösa
kurtisanen. Men utsväfningarna medtogo snart hans tillgångar,
och en dag fann han sig utan en penny på fickan och
dessutom bestormad af kreditorer. Af Infida, till hvilken han
vändt sig med bön om hjälp, afvisas han skymfligt, och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
