Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i en af Greene inledd kontrovers mot Harvey m. m., och öfverallt
visade han sig såsom en slagfärdig, giftig och kvick skribent,
som icke utan skäl förvärfvade sig namnet: Englands Aretino.
Vid sidan af dessa rent personliga pamfletter, skref han kåserier
med skildringar af den tidens Londonlif, den pikareska romanen
the unfortunate Traveller, stycken för scenen, säkerligen också
åtskilliga dikter för aristokratiska fester samt t. o. m. ett stort
religiöst — och värkligen vackert — arbete: Kristi tårar öfver
Jerusalem. En drifvande faktor var tydligen kampen för brödfödan,
och trots det att han enligt uppgift aldrig betalat en skräddare
eller skomakare, tyckes han hafva aflidit i djupaste misär —
troligen 1600, således blott trettiotre år gammal.
Den tredje af kotteriet, George Peele, är gifvet både den minst
begåfvade och mest förkomne, utan någon af de försonande egenskaper,
som de andra, trots allt, dock hade. Liksom dessa hade
äfven han fått en lärd uppfostran, han hade studerat i Oxford, där
han bl. a. öfversatt Euripides’ Iphigenia. Men 1581 hade han
flyttat till London, där han till en början lifnärde sig såsom
författare af festdikter och hofskådespel. Det första af dessa senare, som
trycktes (1584), eller Paris dom är hållet i den stil, som vi redan
känna: Paris’ bekanta dom öfverklagas, och slutet blir, att
skönhetspriset tilldelas icke någon af de tre tvistande gudinnorna,
utan en konungaboren nymf, »hvars namn är Eliza».
Men den framgång, som Marlowe vann, lockade äfven Peele
att vända sig till den folkliga skådebanan — kanske hade han
redan före Tamburlaine skrifvit några nu förlorade teaterstycken.
Någon själfständig betydelse äga dessa folkskådespel icke. Hans
Battle of Alcazar är ett orientaliskt bataljstycke i Tamburlaine’s
stil, och samma förebild hade tydligen också ett nu förloradt
och blott genom en tysk efterbildning kändt stycke the Turkish
Mahomet and Hiren the fair Greek. I andra dramer har han
snarare anslutit sig till Greene; så skref han liksom denne ett
bibeldrama, David and Bethsabe, en trilogi, af hvilken blott
midtstycket bevarats. Hans chronicle-play Edward I, som möjligen
skrefs senare än James IV, erbjuder vissa likheter med
detta stycke, men består blott af en samling löst med hvarandra
förbundna scener. Mest betydande är onekligen Old wives’
Tale, som i hvarje fall har ett uppslag, af hvilket — såsom Milton
sedan visade — en stor skald kunnat göra något. Tre glada
strykare förirra sig om natten i en skog, där de få gästfrihet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
