Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en smeds koja, och för att fördrifva tiden börjar smedshustrun
att för dem berätta en gammal vintersaga. Medan hon berättar,
taga sagans figurer gestalt, och nu blir det de, som spela
fortsättningen af dramat — samma saga, som Milton tog upp i
Comus: om prinsessan, som befriades ur trollkarlens våld. Men
det, som hos Milton är den högsta poesi, är här ännu outveckladt
och osmält.
Samtiden prisade Peele för hans »ordkonst», och onekligen
har han i sina bästa stycken en smältande vers, i David and
Bethsabe influerad af den bibliska poesiens orientaliska färgprakt.
Men några nya vägar för dramat bröt han icke.
Liksom de andra dog han i djupaste elände. Strax efter hans
död utkom en skrift, Merrie Conceited Iests of George Peele,
sedermera omtryckt i ständigt nya upplagor, af hvilka den äldsta
kända är af 1607. Själfva »jests» äro tydligen cirkulerande
anekdoter, som blott knutits till Peele’s person, men knutits till
honom, därför att han varit bekant för sina många ohederliga
streck, och den inledande karaktäristiken af honom återger om
än kanske icke hela sanningen, dock den uppfattning, man hade
om honom. Han skildras såsom en tarflig bedragare, som på
alla möjliga sätt sökte narra till sig penningar, en förrucklad
stackare, hvars röst mera påminde om en kvinnas än en mans,
och det berättas, att hans dotter, en flicka på tio år, ofta hjälpte
honom med hans knep. Då Greene talar om honom, nämner
han i hvarje fall, att Peele sjunkit ned i det djupaste förfall,
och detsamma intygas af ett ännu bevaradt tiggarbref, som hans
dotter 1596 öfverlämnade till lord Burghley, då han af långvarig
sjukdom var urståndsatt att arbeta. Några år därefter uppgifver
en författare, att han aflidit af en åkomma, som han genom sina
utsväfningar ådragit sig.
Den enda af Greene’s vänner, som ägde kraft att höja sig ur
den moraliska dyn, var Thomas Lodge, och äfven han tyckes
mycket länge hafva sväfvat på fallrepet. I moderns testamente
(1579) tilldelas han ett arf, om »han uppför sig såsom en god
student bör», men i faderns, som upprättades några år senare,
har han uteslutits. Han tyckes således snarast hafva betraktats
såsom den förlorade sonen.
Han studerade först i Oxford och skulle sedan utbilda sig till
jurist vid Lincoln’s Inn i London, där han inskrefs 1578, men
dessa studier fullföljde han icke, utan kastade sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
