Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes första londontid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättar, att hon själf bekände sig »vara en sköka och ehuru ogift
hafvande». De, som anklaga Shakspere för att här hafva följt
Holinshed, göra sig i själfva värket skyldiga till en anakronism.
I våra dagar har hvarje skolbarn reda på den orleanska jungfruns
historia, men Shakspere kände denna blott genom Holinshed’s
framställning, och han var icke någon historiker som Schiller,
hvilken kunde gå till källorna och kritisera de olika framställ*
ningarna af den orleanska jungfruns historia. Han var hänvisad
blott till ett enda arbete. Någon engelsk tradition fanns för*
modligen icke, och om någon dylik fanns, gick den med all sä*
kerhet i samma riktning som Holinshed. Någon motsatt fransk
framställning hade han icke läst, och det var därför fullt natur*
ligt, att han litade på den gamle krönikeförfattarens ord — lik*
som han sedermera gjorde, då han skildrade Richard III. Att
han något chargerat Holinshed’s mörka färger, är sant, men han
gjorde det ej mer, än hvad hvarje annan författare skulle hafva
gjort, som funnit skizzen till en dylik karaktär.
För att vara ett förstlingsarbete är Henrik VI märkvärdigt själf*
ständigt. Språket är i det hela fritt från det mytologiska svam*
mel, som så ofta möter oss i Greene’s och Peele’s dramer; det
är vida kärfvare och enklare än i Shakspere’s närmast följande
stycken, där dylika grodor ganska ymnigt förekomma. Om Kyd
erinrar han mera, och på ett par ställen har han upptagit de
stichomytier, som så ofta förekomma hos denne och som ytterst
återgå till Seneca. En dylik pretiös replikväxling har han kastat
in i den scen, vid hvilken han själf tydligen lade den största
vikten, den scen, där Talbot söker förmå sin hjältemodige son
att fly undan den död, som hotar dem båda:
Talbot. Skall allt din moders hopp i grafven ned?
Sonen. Ja, forr’n jag skymfa vill min moders kved!
Talbot. Är min välsignelse dig kär, så gå.
Sonen. Till strids, ja; fältflykt passar ej för mig.
Talbot. En del utaf din far i dig du frälsar.
Sonen. Ej någon del, som ej med skam mig hälsar.
Talbot. Du har ej rykte än, som flykt kan stäcka.
Sonen. Jo, edert rykte! Skall jag det befläcka?
Talbot. Det var din far, som dig att flykta böd.
Sonen. Det vittnet gäller ej, när ni är död.
Att denna onatur kommer fram just i det parti, som utgör dra*
mats höjdpunkt, röjer nybörjarens begär att visa sig litterär. Men
— 320 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
