Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes första londontid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Titus. O, o, o,
Förlåt mig då för det jag klandrat dig,
Ty du har riktigt en välgärning gjort.
Gif mig din knif, så skall jag kväsa henne
Och fägna mig, som om det vore negern
Hit kommen enkom för att mig förgifta. —
Där är för dig, och där för Tamora:
Ah, din kanalje! —
Vi ha väl icke häller sjunkit så,
Att ej vi två en fluga kunna dräpa,
Som kommer i en kolsvart negers skepnad!
Marcus. Ack, stackars man, han så af sorg är gripen,
Att han tar skuggorna för värkligheten!
Titus. Tag maten bort. — Följ mig Lavinia,
Så gå vi på din kammare och läsa
Sorgfulla sagor ifrån fordna tider.
Kom, gosse, följ oss; ungt ditt öga är,
Och du skall läsa, då för mitt det skymmer.
I den fjärde aktens början uppmärksammar man, att den
olyckliga Lavinia betraktar en bok, i hvilken Titus’ lille
sonson läser. Man förstår, att hon menar något, och när man
visar henne Ovidius’ fabel om Philomele, som kränkts och stym*
pats af Tereus på samma sätt som Lavinia af Chiron och De*
metrius, förstår man hennes oro. Titus gifver henne då en käpp,
och med denna skrifver hon i sanden: Stuprum (våldtäkt),
Chiron, Demetrius. Hela brottet blir därigenom uppenbart, och
nu gäller det att hämnas detta. Såsom ett förebud skickar Ti*
tus, som af alla anses sinnesrubbad, en knippa vapen till Satur*
ninus, och vid dessa äro virade lappar, på hvilka några menande
verser stå skrifna, såsom Horatius’ Integer vitæ scelerisque purus
non eget Mauri jaculis neque arcu — en förblommerad syftning
på morén.
Dennes historia utvecklas emellertid på ett öfverraskande sätt.
En sköterska kommer in med ett barn, med hvilket kejsarinnan
nedkommit. Barnet är svart, och färgen röjer fadern. Kejsarin*
nan hade därför befalt, att den nyfödde skulle dödas. Chiron
och Demetrius stå just i begrepp att dräpa det svarta missfostret,
då Aaron, gripen af faderskärlek, rycker barnet till sig och för*
klarar, att han vill försvara sin son,
Min ungdomsstyrkas kärna och dess afbild;
Han är mig kärare än hela världen.
— 356 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
