Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
källa, den gudomliga skönheten. Den älskades andliga skönhet
blir då en återglans däraf, och kärleken står på gränsen till re»
ligionen.
I en så systematiskt utarbetad form var väl renässansens so»
nettfilosofi bekant blott för ett fåtal lärde, men mer eller mindre
medvetet tillämpades den af de flesta. Den återfinnes redan i
en mycket berömd canzon, L’amore celesto e divino, som på
1480»talet skrefs af Benevieni och sedan efterbildades af Spenser,
och en ganska begåfvad engelsk litteraturhistoriker, Simpson, har
äfven i detalj sökt påvisa motsvarigheterna mellan Crescimbenis
sex kärleksstadier och Shakspere’s sonetter. Riktigheten häraf må
lämnas därhän, men spekulationer i denna stil lågo i hvarje fall
bakom nästan all sonettdiktning. Ty äfven om denna med en
skör tråd hängde samman med värkligheten och i någon mån
sysslade med händelser, som icke blott voro uppdiktade, så rörde
den sig dock i hufvudsak med fingerade förhållanden och med en
kärlek, som mera var fantasiens än hjärtats. Hufvudsaken för
sonettdiktaren var alltid formen, aldrig innehållet.
Efter några ansatser af Marot och Melin de Saint»Gelais bör»
jade sonettdiktningen i Frankrike med den Ronsardska skolan,
och inom denna utvecklades — kan man väl säga — ett rent
sonettraseri; sonettsamlingarna torde på föga mer än ett halft se»
kel hafva uppgått till närmare ett hundratal. Ronsard, Du Bel»
lay, Desportes och otaliga andra — alla skrefvo de sonetter och
sonetter med ungefär samma motiv och samma vändningar.
Från Italien och Frankrike spred sig sonettdiktningen till
England. Under den första tiden var det — hvilket redan af
kronologiska skäl är naturligt — den italienska sonetten, som
var mönstret, mot femtonhundratalets slut företrädesvis den
franska.
Såsom redan förut påpekats, infördes sonetten inom den en»
gelska litteraturen af Wyatt och Surrey under åren 1530—1540,
ehuru deras dikter först 1557 trycktes i Tottel’s Miscellany. De
flesta af Wyatt’s trettioåtta sonetter äro direkta öfversättningar
från Petrarca; Surrey är något mera själfständig och parafraserar
i hvarje fall sina förebilder friare än Wyatt. Efter Surrey’s död
1547 inträdde, såsom vi minnas, ett visst interregnum inom den
engelska litteraturen, hvilket varade ungefär till 1580, då äfven
den engelska sonetten återupptogs, men denna gång med
den franska sonettdiktningen såsom mönster, ehuru de engelska
— 389 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
