Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själens skönhet, hvarifrån kroppens endast är ett utflöde och en
följd. Men genom själens skönhet föras vi till änglarnes skön*
het, och därifrån till en ännu högre grad af åskådning, till Gud,
all skönhets urkälla.
Shakspere hade ganska säkert aldrig läst Picos lärda utlägg*
ning, men denna platonism låg under hela renässansen så att
säga i luften, de litterära samtalen rörde sig, såsom Euphues vi*
sar, kring dylika spörsmål, och Shakspere’s bekanta sonett (nr.
144) nästan exemplifierar Picos sats:
Två flammor har jag, men af skilda rön,
Som likt två genier mitt förstånd omspinna,
Den goda ängeln är en man, rätt skön,
Den onda anden är en mörklagd kvinna.
Det kan vara öfverflödigt att längre fortsätta denna revy. Ef*
ter de undersökningar, som i detta afseende gjorts, kan det ej
längre bestridas, att Shakspere’s sonetter äro — sonetter d. v. s.
att de röra sig med och variera de motiv, som nu en gång an*
sågos oeftergifliga för hela denna diktart. Men å den andra
sidan följer ej däraf, att de sakna allt fotfäste i värkligheten.
Åtminstone de bättre sonetterna såväl i Italien och Frankrike
som i England hängde dock med någon tråd tillsammans med
denna, och äfven Shakspere’s sonetter voro — kanske mer än
andra — i viss mån värklighetsdikter, ehuru värkligheten här
framträdde i en fantastisk, från romanen, herdepoesien och so*
nettfilosofien lånad belysning. »Nyckeln till Shakspere’s hjärta»
gifva oss dessa förkonstlade dikter visserligen icke. Efter allt
att döma var Shakspere en för stolt natur att på detta sätt torg*
föra sitt eget privata lif och sina mest dolda känslor, och det
är ofattligt, huru män med värklig smak kunnat tro, att den
skald, som i Hamlet, Julius Cæsar och andra dramer gifvit ett
så äkta uttryck åt själens djupaste rörelser, skrifvit några själf*
bekännelser i den snirklade, affekterade stil, i hvilken sonetterna
äro affattade.
Men då vi nu skola pröfva, i hvad mån dessa dikter hafva
någon real bakgrund, är det nödvändigt att först datera dem,
och har man icke en förutfattad mening, erbjuder detta inga större
vanskligheter. 1598 omtalar Meres hans »sugred sonnets among
his private friends», och före 1598 voro de således skrifna, så
vida man ej vill tillgripa den förtviflade utvägen att påstå, att
— 400 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
