Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mig ångrar, att så triumferande
Jag åt härolden sade, att i dag
På mina gamla fiender i Pomfret
Ett blodbad skulle göras, men att jag
Stod högt och säkert uti gunst och nåde.
O Margareta, din förbannelse
Nu drabbar tungt den stackars Hastings’ hufvud.
Men för renässansens estetiker bestod tragiken just i det ha*
stiga fallet från lycka i olycka, och säkerligen berodde det på
Shakspere’s studium af universitetsdramat, att hans Richard III
snarare fick formen af en tragedi än af ett chronicle*play.
Styckets karaktär af melodrama sammanhänger också härmed.
Seneca hade älskat andeuppenbarelser, särskildt uppenbarelser af
mördades gengångare, och denna smak öfvergick till renässans*
tragedien. Också Shakspere tog upp detta drag i sitt drama.
Hans källa hade endast gifvit honom en lätt antydan: att Rich*
ard oroades af hemska drömmar, under hvilka han tyckte sig
knuffas och stötas af djäflar. Men denna antydan gaf Shakspere
uppslaget till den stora melodramatiska scen, i hvilken alla de
mördades andar uppenbara sig för Richard och hans motstån*
dare —- en fullkomlig trängsel af andar, hvilken värkar ganska
operettmässig och kanske därför också var det enda af Shak*
spere’s produktion, som slog an på Gustaf III.
Men ehuru Shakspere både i dramats byggnad och i tecknin*
gen af hufvudpersonen är föga själfständig, finnas dock äfven i
detta stycke partier, som röja, att han utvecklat sin förmåga att
gifva en sann och naturlig karaktäristik. Den hånande teckning,
som Richard i sin första stora monolog ger af den nyvunna
landsfreden, är fyld af äkta Shakspere’ska bilder, och lika natur*
lig är Clarence’s skildring af den dröm, han haft och under
hvilken han tyckt sig drunkna:
O, hvilken gräslig pina var det ej att drunkna!
Hvad gräsligt sus af vatten i mitt öra!
Hvad syn af farlig död för mina ögon!
Mig tycktes, att jag tusen skeppsvrak såg
Och tusen mänskor gnagda utaf fiskar,
Guldklumpar, ankaren och pärlehögar,
Otaliga juveler, ädla stenar,
Allt vräkt omkring på botten utaf hafvet.
Uti dödskallar lågo somliga;
Och i de hål, där fordom ögon bodde,
— 20 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
