Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter sin källa, att Mercutios händer voro »kallare än fjällisen»,
och med all säkerhet var det denna gåtfulla uppgift, som satte
Shakspere’s fantasi i rörelse och kom honom att skapa den för*
sta originella karaktär, som vi möta i hans dramer. Mercutio
»med de kalla händerna» blir hos honom världsmannen, som
framför allt är esprit, som sprakar af kvickhet och gycklar
med kärleken, liksom med hatet, som icke värmes af de andras
partilidelse, utan står utanför och öfver deras tvister, i hvilka
han väl såsom ett tidsfördrif kan deltaga, men hvilkas betydelse*
löshet han genomskådar. Han drar sin värja, men endast där*
för att det för tillfället roar honom att slåss, och han stupar,
meningslöst, i ett tarfligt gatugräl, men fortfarande käck, öfver*
lägsen mot döden, liksom mot lifvet, med ett skämt på sina
läppar: »Jag har fått, hvad jag behöfver. Fråga efter mig i mor*
gon, så skall du få se, hur gravitetisk jag är. Nu har jag fått
min peppar. Åt fanders med båda edra släkter.» Och så slu*
tar han såsom han lefvat: en fulländad kavaljer, höfvisk, kvick
och — »kall».
Romeo själf är för den, som erinrar sig Shakspere’s senare
dramer, ingen mera djup eller utpräglad karaktär, men måhända
ligger en del af skådespelets värkan just däri, att Romeo blott
är så att säga »ynglingaåldern» själf med dess drömmar och
dess fantasilif. Han har blifvit en af världslitteraturens typiska
gestalter kanske mest därför, att de flesta unga i honom åter*
funnit sig själfva. Redan då vi först möta honom är han död*
ligt förälskad i den hårda Rosaline, och denna kärlek är knap*
past artskild från den, han sedan fattar till Juliet. Det är i bägge
fallen en fantasiens kärlek — såsom den ideella erotiken i grun*
den alltid är — och hade Rosaline varit mindre hård, hade ut*
gången kanske blifvit en annan. Men icke dess mindre är Romeo
djupt olycklig, ty äfven olyckan är i grunden ett fantasilidande
och därför starkare hos den ålder, då fantasien är kraftigast.
Shakspere har med fullt riktig takt bibehållit denna episod i
Brooke’s dikt, som en eller annan måhända önskat utmönstrad
för att starkare få fram den följande starka lidelsen. Men då
Shakspere närmare skall skildra dramats hjälte, lånar han färgerna
från den sonettdiktning, med hvilken han själf kort förut syss*
lat, och nu får denna diktning sin största betydelse för Shak*
spere’s produktion. Romeo yttrar sig nästan blott i vändningar
och uttryck, som lånats från sonetten, och först då han står ansikte
— 88 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
