Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot ansikte med dödens allvar, får hans språk en djupare och
mera naturlig klangfärg. Men under det att Shakspere’s sonetter
— liksom alla öfriga från denna tid — endast gifva oss en kall
lek med ord, fyllas Romeos alla anföranden af ett värkligt lif.
Han lefoer i sonettens värld, och detta språk är därför för ho»
nom det naturliga, liksom hvarje ynglings dröm hälst kläder sig
i diktens dräkt. Hans och Juliets första möte formar sig helt
osökt ut till en sonett, och ingen har hjärta att stämpla detta
språk såsom uppstyltadt och onaturligt:
Romeo■ Om jag ett helgonskrin med oren hand,
Ovärdig syndare, berörde nyss,
Pilgrimer två med kind i purpurbrand,
Två läppar, bjuda ömt som bot en kyss.
Julia. Nej, pilgrim, nu er hand ni orätt gör.
Den gjorde blott hvad andakt böd er nyss;
En pilgrimshand ju helgonhand berör,
Och hand i hand är helig pilgrims*kyss.
Romeo. Har helgon läppar ej, som pilgrim har?
Julia. Jo, pilgrim, läppar, men till böner blott.
Romeo. Gör munnen då så säll som handen var,
Att ej förtviflan blir den frommes lott.
Julia. Ej rör sig helgon, fast det hör en bön.
Romeo. Ack, stilla då! Så tar jag bönens lön.
(Kysser henne.)
Och sådan är ock den underbart sköna afskedsscenen. Brooke’s
skolmästarglosor om Aurora och Phoebus hafva här förvandlats
till en af färgprakt gnistrande poesi, till ett språk, som världens
alla unga älskande skulle önska kunna tala, men som ingen af
dem någonsin i smärtans eller jublets ögonblick fått öfver sina
läppar. Sonettdiktningen är också dramats egentliga förebild,
ur hvars jordmån det spirat upp. Den engelska litteraturen före
Romeo och Juliet hade icke någon egentlig kärlekstragedi —
frånsedt ett par kalla och retoriska universitetsdramer hafva vi
endast några dramtitlar, som förmodligen afse likartade stycken.
De främsta af Shakspere’s föregångare, Marlowe, Greene och
Kyd, hade icke skrifvit några sorgespel med kärleken såsom led»
motiv, och Shakspere bröt här således själf vägen.
Tyngdpunkten i detta drama ligger icke i teckningen af ka»
raktären, utan på glöden, passionen i det hela, och här har
Shakspere med mycket enkla medel nått sitt mål. Hos da Porto
hade Juliet varit aderton år, hos Bandello och Boaistuau icke
— 89 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
