Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I denna drirhusartade växtkraft ligger något af Italien, en
lokalton, som man velat förklara genom antagandet, att Shak*
spere själf besökt Italien och där hämtat sina intryck. Resulta*
tet af diskussionen härom har enligt min mening varit negativt.
Shakspere lämnade troligen aldrig sin hemlandsö, men han ägde
den store skaldens förmåga att af svaga antydningar skapa den
naturtrogna miljö, som dramat fordrade, och hvad särskildt
Italien beträffar, hade han i London rikligt tillfälle att få nödiga
upplysningar af där bosatta italienare och af engelsmän, som
vistats där. I Romeo och Juliet ligger lokaltonen i själfva
stämningen, och denna hade gifvit sig med sagan. Finast har
detta rent. italienska i hela dikten påpekats af en fransk kritiker,
Philarète Chasles:
»Hvilken erinrar sig ej de vackra sommarnätter, under hvilka
naturens krafter svälla af lust att utveckla sig och likväl sjunka
i domning — en blandning af intensiv värme, öfverflödande
kraft, stormande begär och tyst svalka. Näktergalen sjunger ur
snåren. Blommornas kalkar äro till hälften slutna. Ett blekt
skimmer spelar på skogens löfvärk och bärgens konturer. Man
märker, att denna djupa tystnad döljer en alstrande kraft; natu*
rens svärmande kyskhet är hölje för en brännande lidelse. Un*
der den stjärnklara nattens blekhet och kyla spårar man åter*
hållna begär — hvarje i tysthet spirande blomma trånar af lust
att slå ut. Sådan är den atmosfär, med hvilken Shakspere om*
gifvit en af sina egendomligaste skapelser, Romeo och Juliet.
Ej endast själfva sagan, men också språkformerna komma från
södern. Italien har uppfunnit berättelsen och inbyrt denna med
sina nationella egendomligheter, sina gamla släktfejder, med de
erotiska och blodiga förvecklingar, som fylla dess annaler.
Hvar och en måste igenkänna Italien i dramats lyriska ton, i
lidelsens öfvermätt, i de skimrande bilderna och de vågade jäm*
förelserna. Romeo talar såsom en af Petrarcas sonetter; samma
sökta vändningar, samma antiteser, samma behag och samma
böjelse att kläda sin lidelse i allegorifylda stanzer.»
Tragiken i detta stycke är icke densamma som i Shakspere’s
senare. Romeo är ingen själ, som går under i andens egna stri*
der, och man har klandrat, att undergången saknar den nödvän*
dighet, som den äkta tragedien fordrar. I själfva värket orsakas
utgången af en serie vidriga tillfälligheter. Fra Lorenzos utskic*
kade kommer icke fram till Mantua, och Romeos egen betjänt
— 91 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
