Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är för snabb med sitt olycksbud. Hade Romeo själf af en slump
blott uppehållits några minuter längre på vägen eller hade Juliet
vaknat ett ögonblick tidigare, hade allt kunnat sluta till allmän
belåtenhet. Lope de Vega hade värkligen den svagheten att på
detta sätt behandla ämnet. Juliet vaknar upp, innan Romeo —
hos Lope: Roselo — kommer, båda fly, och det hela slutar med
en försoning mellan Monteses och Castelvines. Men icke har
poesien vunnit därpå.
Tragiken i Romeo och Juliet är af en annan art och påmin*
ner snarast om den, hvilken man, visserligen med orätt, velat
göra till den specifikt antika — om ödestragiken. Bakom denna
ligger den både i antik och modern tid lefvande, dunkla känslan
af gudarna såsom dolska, fientliga väsen, som med afund se
människornas lycka och som slå till, just då de sälla minst frukta
det. Det är detta lurande, lömska öde, som kastar sin skugga
öfver hela handlingen också i Romeo och Juliet. Själfva hafva
de unga älskande ständigt en förkänsla af dessa dunkla makter,
som dölja sig bakom människolifvet, och prologen kallar dem
ock »a pair of star*cross’d lovers». Då Romeo begifver sig till
balen, där han och Juliet skola mötas, sker det med orden:
Mig anar ondt,
Ett något, som ännu bland stjärnor hänger,
Men som sin olycksdigra färd begynner
Med denna nattens fröjd och jagar ut
Med någon blodig bråddöds gräslighet
Mitt usla lif, ännu i bröstet instängdt.
Men han, som styr min färd igenom lifvet,
Må föra seglen!
Och samma känsla genombäfvar Juliet, då de natten efter balen
byta sina trohetslöften:
Fast du min glädje är,
Så gläds jag ej åt vårt förbund i natt.
Det är för hastigt, obetänkt och plötsligt,
För mycket blixten lik, som är förbi,
Förrän man hunnit säga: se, det blixtrar!
Då Romeo på morgonen efter bröllopsnatten stigit ned från
balkongen och Juliet ser honom i den bleka gryningsdagern,
förefaller han henne såsom ett lik:
Jag har en själ, som ofärd anar.
Jag tycker just jag ser dig stå därnere
Liksom ett lik på bottnen af en graf.
— 92 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
