Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serligen hos Holinshed, som ock nämner, att York för Boling*
broke angifvit förrädarne, men han nämner intet om York’s
onaturliga yrkande på sonens straff. Särskildt har man svårt att
tro, att Shakspere vid denna tid kunnat göra sig skyldig till en
så hemsk poetisk bommert som York’s »pardonnez*moi». Då
hela denna dialog dessutom är på rim, med hvilka Shakspere i
dylika skådespel vid denna tid var ganska sparsam, kan man
knapt freda sig för misstanken, att scenen kommit med från det
äldre skådespelet, och detta så mycket mer som hela episoden
afbryter själfva hufvudhandlingen. För öfrigt är nämligen Ri*
chard II icke ett krönikespel i den äldre stilen, utan en värklig
tragedi, som blott framställer konungens egen lefnadssaga, och i
denna hör episoden ej hemma.
Efter denna scen, som slutar med Aumerle’s benådning, vän*
der sig Shakspere åter till sin hjälte, som nu befinner sig i fän*
gelset i Pomfret. Det mesta upptages af det fallna majestätets
bittra monolog — en monolog, som redan har något af de stora
tragediernas klangfärg, något både af Hamlet och af Lear, och
som helt och ända igenom är Shakspere’s; Holinshed har därom
icke ens en antydan, och säkerligen gaf icke det äldre dramat
här något uppslag. Monologen afbrytes af en annan scen, som
också är Shakspere’s egen uppfinning. En stackars stallknekt,
som fordom varit en af Richards tjänare, har kommit in att
bringa sin hyllning åt den fallne, och äfven denna scen är genom*
andad af en stor och äkta poesi. Men medan de tala, tränga
de af Bolingbroke sända mördarne in, och mordet skildras där*
efter på samma sätt som hos Holinshed. Stycket slutar därmed,
att mördaren, Sir Pierce of Exton, kommer in med Richard’s
likkista. Men Bolingbroke svarar:
Jag ej dig tackar, Exton. Du har då nu
En skamfläck satt med olycksalig hand
På detta hufvud och på ärans land.
Exton. Du gaf mig själf, o kung, befallning därom.
Bolingbroke. Den älskar icke gift, som gift behöfver,
Och jag ej dig. Föll äfven så mitt ord,
Jag hatar mördarn, älskande hans mord.
Och så uppmanar Bolingbroke de närvarande att med en tår
hedra »min sorg och den för tidigt bortgångne».
Visserligen skref Shakspere detta stycke med all sannolikhet
på uppmaning af truppen för att ersätta ett äldre drama, som
— 115 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
