Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ej längre ansågs lämpligt, men hur han utförde detta uppdrag,
var naturligtvis hans ensak. Det är då karaktäristiskt, att han
ej, såsom vid King John, bearbetade hela dramat, utan blott en
del däraf. Hans Richard II behandlar blott konungens sista år,
under det att dubbeldramat sträckt sig öfver konungens hela
regering, och det var nog med afsikt som Shakspere på detta
sätt begränsade sitt drama. De gamla krönikespelen hade bestått
af en löst sammanhängande följd af scener, men redan med Rich*
ard III hade Shakspere höjt sig öfver denna teknik. Detta
stycke hade trots det historiska innehållet varit en värklig trå*
gedi, och så är ock Richard II. Något bestämdt estetiskt pro*
gram att alldeles öfvergifva krönikespelen hafva vi dock näppe*
ligen rätt att se häri; ty ehuru krönikespelen med 1600*talets bör*
jan kommo ur modet och ersattes med värkliga tragedier, så
skref Shakspere efter Richard II dock King John, Henrik IV
och Henrik V, som äro krönikespel, om än icke i den gamla
stilen. Den egentliga orsaken att han blott bearbetade den se*
nare delen af Richard II:s historia, var därför nog den, att han
intresserade sig just för den Richard, som här var hjälten. Detta
intresse hade han troligen fått hvarken från Holinshed eller från
det äldre dramat, utan med all sannolikhet från ett stycke af
Marlowe, som jag ännu blott i förbigående omnämt, därför att
det i denna framställning lämpligast behandlas i samband med
Richard II.
Edward II var antagligen Marlowe’s sista stycke, icke osanno*
likt skrifvet efter Shakspere’s Henrik VI, och ehuru dramat fylles
af Marlowe’s mäktiga lyrik, skiljer det sig dock ej oväsentligt
från hans öfriga skådespel. Det domineras icke såsom de andra
af en allt behärskande centralfigur, utan rör sig med flera skarpt
utpräglade personligheter, och själfva hjälten, Edward II, är ingen
kraftgenius i Marlowe’s stil, utan trots sin lidelsefullhet snarast
svag och vankelmodig. Skuggorna falla tungt öfver honom, och
dock slutar han med att tilldraga sig åskådarens sympati. Sä*
kerligen var det just detta grepp på karaktärsteckningen, som
väckte Shakspere’s uppmärksamhet.
Så tillvida är Edward II ett krönikespel i den gamla stilen,
att det behandlar Edwards hela historia från hans tronbestigning
till tiden kort efter hans död. Edward är en på samma gång
passionerad och vek natur, som helt går upp i kärlek till sina
ovärdiga gunstlingar, först Gaveston och sedan Spenser, och som
— 116 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
