Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men äfven i ett annat afseende — utom i rikedomen på väx*
lande stämningar — visar Henrik IV oss fulländningen af den
teknik, som Shakspere börjat använda redan i Köpmannen i Ve*
nedig. I ännu högre grad är Henrik IV bygd på olikartade,
skarpt utpräglade karaktärer, som genom sin kontrast belysa
hvarandra samt framför allt dramats hjälte. Och denna teknik
är Shakspere’s egen. Greene var öfver hufvud ingen karaktärs*
tecknare, och Marlowe hade i olika kristalliseringar i själfva värket
återgifvit blott sin egen personlighet; undantager man Edward II,
hade för öfrigt hvarje drama blott haft en enda karaktär.
Själf hade Shakspere egentligen först med Richard II och Faul*
conbridge fått något psykologiskt intresse, men de öfriga per*
sönerna i dessa dramer äro ej vidare starkt individualiserade.
Här däremot äro äfven bifigurer, såsom prins John, Bardolphe
och Pistol, klart och bestämdt tecknade i förhållande till omgif*
ningen, och intet af Shakspere’s alla dramer har ett så rikt galleri
af olikartade karaktärer.
Centralfiguren är den unge prinsen, och att Shakspere med en
sådan förkärlek tecknade hans bild, berodde nog därpå, att han
— kanske omedvetet — i prins Harry’s lefnadssaga återfann sin
egen. Det hela har därför en varm, personlig färgton, som röjer,
att denna dikt sprungit fram ur Shakspere’s eget hjärta. Efter
allt att döma hade han själf fört ett tämligen vildt ungdomslif,
såsom ett urspåradt subjekt hade han rymt från sin fädernestad,
de kotterier, med hvilka han först råkade i beröring i London,
voro i moraliskt afseende nog ej bättre än sällskapet i Boar’s Head
i Eastcheap, han hade älskat skämtet och glädjen hos dessa
bekvmmerslösa krogkunder, men själf hade han ej sjunkit ned
i orgien, utan trots umgänget förvärfvat sig en allt allvarligare
lifsåskådning, han hade glammat och skämtat, men samtidigt
hade han arbetat strängt icke blott i sitt yrke och med pennan,
utan ock i människostudiets svåra konst, och vid trettiotre års
ålder hade han kunnat återvända till Stratford icke såsom den
förlorade, utan den återupprättade sonen. Och om Shakspere
haft vår tids syn på den värksamhet, han utöfvat, kunde han
hafva utsträckt jämförelsen ännu längre. Ty den ringaktade,
lättsinnige rymmaren hade dock, äfven han, blifvit en konung —
i diktens rike, ehuru han själf var lika likgiltig som prins Harry
för kronans yttre glans.
Betecknande för Shakspere’s egen syn på lifvet är det, att den
— 171 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
