- Project Runeberg -  Shakspere och hans tid / Senare delen /
172

(1916) [MARC] [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

egenskap, han i främsta rummet fäst sig vid, när han tecknar
sin idealgestalt, är den unge prinsens fullständiga flärdlöshet.
Allt skenväsen är honom motbjudande. Lika tapper som Hot*
spur saknar han alldeles dennes ömtålighet om den yttre äran.
Då han före slaget vid Shrewsbury utmanar honom, sker det
med en blygsamhet, som måste erkännas äfven af hans motståndare,
och med en uppriktig hyllning åt Percy’s ridderliga tapperhet.
I själfva slaget kämpar han såsom ett lejon, men söker att leda
uppmärksamheten öfver från sig på sin broder, och då han till
sist fäller Hotspur, ridderskapets blomma, så afstår han gärna
hedern åt den gamle vännen Falstaff — »kan en lögn dig skaffa
gunst, skall jag förgylla den så godt jag kan».

Det är denna ovilja mot »skenet», som för honom samman
med Falstaff. »Är det inte en smula simpelt af mig att längta
efter svagdricka» — frågar han en gång. Men »högheten var
honom motbjudande», och i Falstaffs sällskap fick han äta, dricka,
skratta och skämta som en vanlig människa. Hvilka fel Falstaff
än hade, gjorde han sig dock aldrig bättre än han var, och hans
oförfalskade naturalism tilltalade prinsen mera än den ihåliga
idealismen vid hofvet. Umgänget med den gamle syndaren skaf*
fade honom väl ett dåligt rykte, men detta ersattes af det nöje,
som detta umgänge beredde honom, och i värkligheten var detta
dåliga rykte ganska oförtjänt. Då Falstaff förebrådde prinsen,
att han svek vid bägaren, var förebråelsen nog befogad, och hvad
beträffar det landsvägsröfveri, i hvilket han deltog, lät han öfver*
tala sig att vara med för att få spela Falstaff ett puts; de plun*
drade få strax därefter riklig ersättning. De öfriga upptågen äro
fullkomligt oskyldiga, nästan barnsligt glada, men så öfverdådigt
roliga, tack vare Falstaffs aldrig sinande kvickhet, att de mer
än väl uppvägde ett surmulet ogillande från de »aktningsvärde»
i samhället.

Så har Shakspere utan tvifvel uppfattat prinsens karaktär, men
på ett ställe har bilden fått ett nytt drag, som står i uppenbar
strid med karaktären i öfrigt. I början af dramat, då han skilts
från Falstaff*sällskapet, yttrar nämligen prins Harry:

Er känner jag och vill en liten tid
Ert vilda lättingslefverne beskärma.
Dock härutinnan vill jag härma solen,
Som låter usla, giftbemängda moln
Bortskymma hennes skönhets glans för världen,

— 172 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:37:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shakstid/2/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free