Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löjligt. Men hans fel uppvägdes af hans förtjänster. Alltid fanns det mer
hos honom att berömma än att ursäkta.
Bekantskapen med Ben Jonson var säkerligen af stor betydelse
för en så receptiv natur som Shakspere. I viss mån var Ben en
fullkomligt ny företeelse inom den engelska teatervärlden.
Marlowe, Greene och äfven Shakspere hade kastat sig på
författarskap för folkscenen, därför att detta lönade sig, men någon högre
konstnärlig uppgift sågo de icke däri. Ben Jonson däremot med
sin starka själfuppskattning kom till teatern såsom en reformator.
Om publiken tyckte om hans stycken eller icke, var honom
likgiltigt, blott han själf var nöjd med dem, och hvad han ville,
var icke att skrifva stycken, som »drog folk», utan sådana, som
voro fullödiga konstvärk. Det var således läran l’art pour l’art,
som nu sökte göra sig gällande också på folkteatern. Teorien
slog väl icke igenom — de praktisk-ekonomiska svårigheterna
voro därtill för stora — men utan tvifvel invärkade den på alla
eller de mera betydande teaterskribenterna, äfven på Shakspere.
Mindre än förut blifva deras dramer hastvärk, som de skaka ur
ärmen, och man märker, att de mera sorgfälligt än förut utarbeta
sina alster. Shakspere’s omkring år 1600 starkt minskade
produktion är ett tecken på, att äfven han fått en i viss mån ny
syn på dramatikerns kall.
Men äfven i detaljerna synes Ben hafva påvärkat honom. För
det första var det antagligen han, som länkade hans intresse öfver
på den antika historien, som Shakspere förut icke behandlat —
ty Troilus och Cressida var ju för honom blott en
medeltidssaga — och troligen var det Ben Jonson, som riktade hans
uppmärksamhet på North’s öfversättning af Plutarchos, hvarifrån
Shakspere sedan hämtade stoffen till sina romardramer. Men
Bens egentliga intresse vid denna tid låg åt komedien, och där
var han den, som införde begreppet »humour», hvarmed han
visserligen menade något annat än vi nu göra. Enligt den tidens
psykologiska uppfattning hade människan olika »humours»
eller »fuktigheter», hvilkas öfvervikt åt det ena eller andra
hållet bestämde, om individen blef sangvinisk, kolerisk,
melankolisk eller flegmatisk. För Ben blef en »humour» närmast,
hvad vi skulle säga förhärskande egenskap, och det var
personer med dylika »humours», som han framstälde i sina
dramer. Denna metod för karaktärsteckning var, som man lätt
finner, alldeles motsatt Shakspere’s. Den utgick icke från ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
