Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Blackfriars, som gjort sig till tolk för Ben Jonson’s utfall mot
de offentliga teatrarna, och härpå svarade Shakspere med följande
dialog mellan prinsen och Rosencrantz:
Hamlet. Huru kommer det till, att de resa ikring? Ett stadigvarande hem*
vist vore fördelaktigare för båda delarne, både deras rykte och deras inkomster.
Rosencrantz. Jag tror, att detta afbrott är förorsakadt af de sista förs
ändringarna.
Hamlet. Hafva de ännu samma anseende, som då jag var i staden? Hafva
de ännu lika fulla hus?
Rosencrantz. Nej, visst icke.
Hamlet. Huru kommer det till? Börja de blifva rostiga?
Rosencrantz. Nej, deras bemödanden hålla samma skridt som förut. Men
här är ett näste af barn, små nykläckta ungar, som allt hvad de förmå skrika
ut de sista stafvelserna och därigenom få grymma handklappningar. Dessa
äro nu på modet och kackla så mot de simpla teatrarna, — så kalla de dem
— att mången, som bär värja, bäfvar för gåspennor och vågar knapt gå dit.
Hamlet. Barn, säger ni? Hvem underhåller dem? Huru aflönas de?
Skola de icke fortsätta sin bana längre, än de duga till att sjunga diskant?
Skola de icke säga i en framtid, ifall de skulle uppväxa till simpla skådespe»
lare, — hvilket är mycket troligt, om deras villkor icke äro bättre, - att de,
ras skriftställare gjort dem orätt, då de lärt dem skrika så emot deras fram*
tida näringsfång?
Rosencrantz. I sanning, man har gjort sig mycket omak å ömse sidor, och
folket anser det icke för synd att upphetsa dem. För en tid sedan ville man
icke ge ett runstycke för att se en pjes, så framt icke poeten och skådespelar
ren gåfvo sina motståndare duktiga puffar i densamma.
Hamlet. Är det möjligt?
Gyldenstern. Ack, många hjärnor hafva blifvit bråkade där vid lag!
Hamlet. Bär det sig då för pojkarne?
Rosencrantz. Ja, min prins, så bra, att de till och med draga af med Hers
cules och hans börda.
»Hercules och hans börda» var Globe*teaterns skylt.
Detta svar var onekligen lugnt, värdigt och flärdfritt och kan
ej gärna afses med det »laxativ», som Shakspere enligt the Re*
turn from Parnassus gifvit Jonson, ty sammanhanget tyder sna*
rast på en tämligen drastisk replik: »Här är vår kamrat Shak*
spere, som kan ge dem alla på tafsen — ja, Ben Jonson med.
Den där Ben Jonson är en tusan till karl. På teatern lät han
Horatius [i the Poetaster] ge poeterna ett piller, men vår kamrat
Shakspere gaf honom ett laxativ, som lät honom inse hans duks
tighet.» Något personligt angrepp på Ben Jonson gjorde Shak=
spere dock näppeligen — lika litet som Ben Jonson, så vidt man
vet, anföll Shakspere — och just i Hamlet har han, såsom Fleay
— 192 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
