Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Wallace skarpsinnigt visat, inlagt en sällspordt vacker hyll*
ning åt den man, som åtminstone för tillfället var hans rival.
Den 3 december 1597 lånade Henslowe å amiralstruppens väg»
nar tjugo sh. till »Bengemen Johnson» för utkastet till ett skå*
despel, som denne visat sällskapet och som han skulle hafva
färdigt till julen. Stycket blef tydligen också färdigt till den ut*
satta tiden eller julsaisonen, ty den 3 januari utbetalade Henslowe
29 sh. för inköp af åtskilligt till dramat »Dido and Eneas», och
sedan antecknade han, att han ytterligare lånat sällskapet trettio sh.,
när »Dido» först spelades eller den 8 januari 1598. Det kan knap*
past lida något tvifvel, att Dido varit samma stycke, som delvis
var färdigt i början af december och som skulle fullbordas till
julföreställningarna, ty något annat stycke af Ben uppfördes icke
vid julen, och att han icke skulle hafva utfört sitt utkast, är väl
ej troligt. Någon annan författare, som var sysselsatt med ett
Didosdrama omtalas icke, och det klassiska ämnet låg ju särskildt
för Ben Jonson. Men stycket, hvars innehåll ej lämpade sig för
den lågt stående publiken på Rose, hade tydligen ingen fram=
gång. Det omtalas icke vidare och blef aldrig tryckt.
Nu förekommer, såsom man torde erinra sig, ett egendomligt
afbrott i Hamlet. Prinsen börjar där ett samtal med skådespe»
larne och yttrar till en af dem:
Jag hörde dig en gång deklamera ett tal, men det blef aldrig upp=
fördt, eller, om det blef uppfördt, på sin höjd en enda gång, ty stycket, efter
hvad jag kan erinra mig, behagade icke den stora hopen; det var som kaviar
för bönder. Men det var i mitt tycke och andras, för hvilkas omdömen i
sådant afseende jag har stor respekt, ett förträffligt stycke, väl affattadt i sce=
ner och uppsatt med lika mycken enkelhet som sakkännedom. Jag erinrar
mig, att det var någon, som yttrade, att det icke var nog peppar och salt i
versen för att göra innehållet smakligt, ej häller något innehåll i stilen, som
kunde förråda, att författaren hade känsla. Men jag ansåg det vara ett an»
ständigt arbete, lika hälsosamt som ljufligt och vida mera skönt än utsiradt.
Ett tal i denna pjes behagade mig särdeles; det var Æneas’ berättelse för Dido
och företrädesvis det ställe, där han talar om Priami mord. Om ni har det
i minne, så börja vid den raden . . .
Därefter börjar han att deklamera detta ställe, och skådespe*
låren fortsätter — ett tämligen långt inlägg, som ej har med
Hamlet att skaffa. Detta långa utdrag är utan allt tvifvel från
Ben Jonson’s Dido och Eneas,1 som några år förut fallit igenom
1 Någon annan engelsk Didostragedi är för öfrigt icke känd utom Mars
lowe’s, och därifrån är det långa citatet icke.
13. Schück, Shakspere och hans tid, IL 193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
