Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar, särskildt tyckas hafva intresserat honom. Hans kärlek till
Olivia är blott en fantasiens kärlek, en poetisk drömmares in*
billning, och hans vemod är estetikerns obestämda trängtan efter
den »blåa blomman», ett behof att drömma om obesvarad kär*
lek — man kan säga nästan med musikackompagnement, ty hans
svärmeri utlöses, såsom ofta hos Shakspere, nästan ständigt i
musik. Af samma stoff är Olivia. Då vi först möta henne, är
hon försänkt i en djup sorg, sorgen öfver en afliden broder,
men också denna är mera ett fantasiens lidande än ett värkligt,
och både hon och Orsino tillhöra dessa lyckans bortskämda
barn, som skapa sig sorger, därför att lifvet gifvit dem all den
yttre framgång, de kunna begära.
Då Shakspere i sin ungdom behandlat tvillingsmotivet, hade
hans så godt som enda intresse varit den raska och lifliga hand*
lingen, de många förvecklingarna och roande misstagen. Då
han återupptog motivet, hade intresset blifvit ett annat. Det
var nu psykologiskt, det var kulturmänniskornas själslif han ville
skildra, och den italienska novellen gaf honom endast uppslaget
till en handling, vid hvilken han kunde anknyta sin psykolo*
giska studie. Men äfven om denna allvarliga del af dramat är
utförd med större psykologisk skärpa än i Much ado about
nothing, var den, äfven här, tydligen bisaken i förhållande till
den komiska handlingen, vid hvilken äfven publiken, af Man*
ningham’s dagbok att döma, lade hufvudvikten, och denna
komiska handling har Shakspere, såvidt man vet, själf uppfunnit
utan alla förebilder.
Malvolio*figuren är kanske Shakspere’s enda polemiska inlägg
i dagens tvister, och det är karaktäristiskt, att slaget då rik*
tas mot puritanerna. De och skådespelarna voro sedan gammalt
fiender, men det var nog icke detta gamla agg, som satte giss*
let i Shakspere’s hand, utan det, som upprörde honom, var tyd*
ligen dessa gudsnådliga, kortklippta herrars egenrättfärdighet och
fientlighet mot all glädje i lifvet: »Tror du, att därför att du är
dygdig, det icke ska få finnas några bullar och något öl här i
världen» — frågar Sir Toby, och i den meningen instämde nog
Shakspere. Men det är betecknande för Shakspere’s goda lynne,
att afstraffningen sker i all gemytlighet, att Malvolios puritanism
endast antydes och att Shakspere nöjer sig med att stämpla
honom som en narr, under det att Moliére fullkomligt hud*
flänger Tartuffe och gör honom till en ren bof. Själfva hand*
— 207 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
