Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uteslutna, andra — såsom Sebastians vän Antonio och alla de
komiska personagerna -— äro fritt tillagda.
Genom de gjorda förändringarna i novellens fabel har hand*
lingen ej blott blifvit rikare, utan äfven rimligare. Viola, som
genom ett skeppsbrott förlorat sin broder, kommer till Illyrien,
förkläder sig till page för att undgå de faror, som hota en en*
sam kvinna, får plats hos härtigen och förälskar sig i honom,
som icke misstänker hennes kön ■— detta är rimligt. Men att
Lattanzio dagligen är tillsammans med sin f. d. trolofvade utan
att ens vidare frapperas af pågens likhet med Nicuola — det
är absurdt. Viktigast är, att hela kärleksförhållandet fått en helt
annan bouquet än i novellen. Alla de handlande stå hos Shak*
spere på en högre andlig nivå. Viola är ingen energisk kvinna
i samma stil som Nicuola eller Helena i All’s well, hvilka
söka kämpa sig till kärlek. Blott genom omständigheternas
makt, ej af någon genomtänkt plan, kommer hon att anlägga
pagedräkt och råkar i beröring med Orsino. Öfver hela
hennes väsen ligger ett vekt, kvinnligt behag, hon älskar,
men sluter sig inom sig själf, utan att ens våga hoppas. Min
far, säger hon till härtigen, ägde en dotter, som älskade så, som
jag skulle älska, om jag vore kvinna. »Och hennes öde», frå*
gar Orsino:
Ett blad, men utan skrift. Hon nämde aldrig
Det ordet kärlek, men lät tystnaden
Lik masken i en rosenknopp sig nära
Af hennes purpurkind. I dödsblekt vemod
Hon satt, lik tålamodet på en graf,
Och log mot sorgen. Var ej detta kärlek?
Men utan att Orsino misstänker, att hans page är en förklädd
kvinna, smyger sig denna ljufva kvinnlighet in i hans väsen, och
det är därför ingen orimlighet, att han genast efter upptäckten
af hennes kön erbjuder henne sin hand.
Öfver dramats alla gestalter ligger det ett egendomligt drag af
vemod, som alldeles saknas i Bandellos klumpiga novell. T. o. m.
Antonio, som af vänskap för Sebastian sätter sitt lif på spel
och som väl mer än tillfälligtvis bär samma namn som vännen
i Köpmannen i Venedig, har liksom denne ett stänk af svårmod.
Starkast framträder det hos Orsino, en af dessa estetiska natu*
rer, som Shakspere sökt skildra redan i Kärt besvär förgäfves,
och som nu, då han skref Trettondagsafton och Som Ni beha*
— 206 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
