Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvars barrdoft ej var nog frisk att böta en dylik sjukling. Han
är därför den elisabethska tidens René, kulturmänniskan, som
icke ens i naturen kan bli kvitt sin kultur, bitter och själfvisk,
sysselsatt med sina små sorger och utan förmåga att draga hälsa
och handlingskraft ur naturen och då de andra återvända till
civilisationen, till makt och till lycka, stannar han kvar i Ar*
dennerskogen med sin »erfarenhet», medveten om att den skall
följa honom, hvar han än vistas.
Någon annan afslutning kunde Jacques’ lefnadssaga knappast
få, ty han var icke af den natur, att han kunde omvändas lika
hastigt och lustigt som de andra personerna i dramat, för hvil*
kas öden Shakspere icke intresserade sig. Hvad dem beträffar,
ser det nästan ut, som om Shakspere bara ville bli af med dem
för att i tid få dramat färdigt till den beramade bröllopsfesten.
»Bofven», Oliver, som i onda afsikter mot sin broder begifvit sig
till Ardennerskogen, blir där öfverfallen af ett lejon — ett lejon
i Ardennerskogen generade Shakspere lika litet som ett skepps*
brott vid Böhmens kust — men Orlando räddar honom, och
den tacksamme bofven blir genast en hederlig karl och en öm
broder. Han begifver sig därefter till de unga prinsessorna och
berättar för dem om Orlandos ädelmod och sin egen nedrighet,
med den egendomliga påföljden, att Celia genast blir kär i ho*
nom — hos Lodge hade han åtminstone räddat flickorna från
ett röfvarband, men för detta hade Shakspere tydligen hvarken
tid eller rum i sitt drama. Aldra märkvärdigast är den onde
härtig Fredriks omvändelse. Hos Lodge göra de »tolf pärerna»
uppror mot usurpatorn, det kommer till ett stort slag mellan
denne och den fördrifne fursten, usurpatorn faller och Geris*
mond tågar i triumf in i sin forna hufvudstad. Men Shak*
spere var tydligen i bröllopshumör, då han skref slutet af dramat,
där han gifte bort icke mindre än fyra par, och i den stämnin*
gen skonade han härtig Fredriks lif. Denne hade med en här
begifvit sig till Ardennerskogen för att gripa sin broder, men
vid skogsbrynet hade han träffat »en helig man», som genast
omvändt honom, och så afstod han kronan åt den förorättade
brodern och beslöt att själf föra en »andlig lefnad» i den för
dylika maximer mycket lämpliga Ardennerskogen.
— 219 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
