Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska och hypergeniala skönhetsandar. Därför undviker han
härtigen: »Han är för spetsfundig för mig. Jag tänker lika så
mycket som han, men jag tackar himlen, och gör intet väsen af
det.» I stället föredrar han den plumpt naturlige Touchstone.
Det är »en rar gosse. Han förstår allting så väl, och är ändå
bara en narr.» Bäst kommer kanske hans karaktär fram i hans
replikskifte med Orlando.
Jacques. Jag tackar er för ert sällskap, men jag skulle minsann lika gärna
hafva velat vara allena.
Orlando. Likaledes jag; men för höflighetens skull tackar jag er också för
sällskapet.
Jacques. Himlen vare med er! Låt oss råkas så litet som möjligt.
Jacques. Ni har ett flinkt förstånd; det måtte vara gjordt af Atalantas hälar.
Vill ni, så skola vi sätta oss ner och förbanna vår härskarinna världen och
allt vårt elände?
Orlando. Jag vill icke banna någon lefvande varelse i världen mer än
mig själf, ty hos mig bo de flesta fel jag känner.
Jacques. Ert största fel är det att vara kär.
Orlando. Det är ett fel, som jag icke ville bortbyta emot er största dygd.
Jag är trött vid er.
Jacques. Jag vill icke uppehålla mig med er längre. Farväl, min goda
Signor Amoroso!
Orlando. Det fägnar mig att se er gå. Adieu, chevalier de la mélancholie!
Själf var Shakspere tydligen icke någon beundrare af Jacques.
Han var kvick, men icke glad, han uträttade ingenting, men
spelade öfverlägsen mot alla, som ville något i lifvet, och fram=
för allt: han var en förstockad egoist, som blott var fyld af sig
själf, ehuru han å den andra sidan var ett alldeles för godt huf*
vud att vara någon egenkär narr. Trots sina sarkasmer mot alla,
har han dock innerst en känsla af, att han själf är ett i grunden
misslyckadt subjekt. Då Rosalinde examinerar honom rörande
hans vinst af lifvet, står han sig ganska slätt:
Jag fruktar, att ni har sålt er egen jord för att se andras, ty att ha sett
mycket och ingenting ha, det är att ha rika ögon och fattiga händer.
Jacques: Jag har vunnit erfarenhet.
Rosalinde: Och er erfarenhet gör er vemodig. Då ville jag häldre ha en
narr, som gjorde mig munter, än en erfarenhet, som gjorde mig vemodig.
I det värkliga lifvet hade han spelat bankrutt; sin spleen och
sitt kulturförakt hade han tagit med sig till Ardennerskogen,
— 218 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
