Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julius Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förräderi, som krossar hans hjärta: »Du också Brutus! — Fall
då, Cæsar, fall!»
Stoltare, mera värdigt kan Cæsar ej gå ur tiden, och icke minst
underbar i detta drama är Shakspere’s förmåga att låta honom
lefva äfven efter döden. Cæsar faller redan i den tredje aktens
början, men icke dess mindre fyller han upp hela sorgespelet
ända. till dess slut, och det är icke Cæsarismens idé, som lefver
kvar, sedan dess bärare gått under, utan blott den mäktiga per*
sonligheten, hvilken satt sin stämpel på allt och alla, fiender och
vänner. Det är mot Cæsars skugga, som Brutus och Cassius
kämpa, men denna skugga är den mördade vännens och väl*
görarens, den mäktiga personlighetens, icke det monarkiska stats*
skickets. Af de öfverväldigande proportionerna i denna Cæsar*
gestalt hade Shakspere antagligen fått ett mycket starkt poetiskt
intryck ej från Plutarchos’ teckning af triumvirens karaktär, utan
genom ett jämförelsevis kort stycke hos den grekiske biografen, där
han redogör för de järtecken, som föregingo Cæsars död. Hos
Shakspere har denna skildring utvecklats nästan till det gigan*
tiska. Hela naturen är liksom i vånda och uppror, och dramat
fylles af en stämning, erinrande om den, som enligt evangelier*
nas berättelse hvilade öfver naturen den underbara stund, då
förlåten till templet remnade och de döde gingo ut ur sina graf*
var. I det kort därefter skrifna Hamlet*dramat återkommer Shak*
spere till den naturrevolution, då »den store Julius föll», och
denna kastar sitt eldsken öfver Cæsar*gestalten, som därigenom
får ett drag af öfvermänsklig storhet.
Mot Cæsar stå konspirationens båda hufvudmän, Brutus och
Cassius, girondisten och jakobinen — för att begagna Dowden’s
träffande karaktäristik.
Brutus tecknas såsom en man, nästan uteslutande danad för
privatlifvets plikter. Han är en god make, såsom husbonde är
han mildheten själf. Han nännes ej ens att väcka den stackars
Lucius, som trött af dagens bestyr icke längre förmår att kämpa
mot sömnen; och hans tjänare äro honom äfven trogna till det
sista. Han är rik på vänner. Alla älska honom, ända från den
stolte världshärskaren själf till den republikanske fanatikern
Cassius. Ingen annan än Brutus skulle hafva vågat att ostraf*
fadt förolämpa honom, men Brutus äger denna rätt. De sam*
mansvurne böja sig villigt för hans idealistiska drömmerier, ehuru
— 230 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
