Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julius Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans stöd i lifvet, falla från honom. Cassius visar sig för lätt
på den republikanska rigorismens våg, och — Portia dör. Han
hade börjat sitt lif med att lefva för det rent personliga i till*
varon, men han slutar med att endast hafva idéer kvar, och
dessa förmå ej värma hans hjärta. Visserligen känner han aldrig
några samvetskval, förebrår sig aldrig att hafva handlat orätt,
men hans lidande är därför icke mindre djupt, och redan innan
Octavius’ legioner afgjort slaktningen vid Philippi, är hans eget
öde bestämdt. Hans lynne var bragt ur jämnvikten, lifvet hade
blifvit honom en börda, och denna lefnadströtthet framträder
också i hans sista ord, innan han störtar sig på sitt eget svärd:
Cæsar, äg nu fred!
Ej halft sà villigt stötte jag dig ned.
Mot girondisten ställer Shakspere jakobinen. Cassius är icke
någon idealist som Brutus, men han är ännu mera doktrinär.
Cæsar ger i dramats början en ypperlig karaktäristik af honom:
en torr, mager fanatiker med en hungrig uppsyn, som läser myc*
ket, ger akt på mycket, som sällan ler och aldrig leker, och
framför allt — det är en äkta Shakspere*anmärkning — som
icke älskar musik. Själf är Cassius väl öfvertygad om, att mo*
tivet till hans handling är kärlek till Roms forna frihet, men
hans egna ord röja, att han innerst drifves fram af oförmågans
afund mot den mäktige Cæsar, som tryckte ned honom och
andra. Han känner också, att han själf icke äger den person*
liga tjuskraft, som behöfves att blifva ledare, och att denne
måste vara en idealist med förmågan att elda och rycka andra
med sig. Så vänder han sig till Brutus och börjar att med stor
slughet bearbeta denne. Inom politiken äro hedersbegreppen ju
något mera tänjbara än eljes, och Cassius är icke mera sam*
vetsöm än andra. Då »friheten» segrat, förstår Cassius att eko*
nomiskt utnyttja sin ställning, säljer ämbeten och beskyddar
mutkolfvar. Samma mera praktiskt politiska uppfattning röjer
han vid konspirationens början. Brutus öfversvämmas med ano*
nyma skrifvelser, som Cassius författat, och denne vinner sitt
mål. Men å den andra sidan gör man honom orätt, om man
häri ser något försök att i Brutus förvärfva blott en schackpjes,
med hvilken Cassius sedan själf kan leda spelet. Han älskar
värkligen idealisten Brutus och senterar den öfverlägsenhet, som
denne har öfver honom själf. Ehuru Cassius har det klara,
- 233 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
