Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julius Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hastig belysning, och strax därefter följer samtalet mellan Brutus
och Cassius, hvarunder Brutus uppmanas att mörda Cæsar. Den
andra akten visar oss, huru detta beslut så småningom mognar
för att i tredje aktens början nå höjdpunkten och slå ut i hand*
ling. Men ehuru Cæsar faller redan vid aktens början, slappas
egendomligt nog icke intresset, utan stiger fortfarande genom
Antonius’ enastående liktal. Efter höjdpunkten inträder hvad man
kallat den fallande handlingen. Den handling, genom hvilken
hjälten tänkt att nå sitt mål, visar sig i värkligheten leda till ett
motsatt resultat. Brutus och Cassius hafva nödgats fly, Anto*
nius och Octavius stå väpnade mot dem, republiken har icke
räddats och mordet har varit en gagnlös gärning. Mellan de
republikanske ledarne härska split och osämja och det kommer
till en häftig tvist mellan dem. Minns Martius — ropar Brutus
till Cassius — minns Idus Martii!
Säg, blödde icke för det rättas skull
Den store Julius? Hvilken niding lyfte
Sin hand mot honom, stötte till med dolken,
Om icke för det rättas skull? Nå väl,
Skall en af oss, som fält den största man
På hela denna jord, för det att han
Fördrog med röfverier, — skola vi
Med usla mutor fläcka våra händer
Och sälja bort vår äras vida banor
För så pass mycket skräp, en göpen guld?
Jag vore häldre då en hund, som skälde
På månen, än en sådan romare.
Minst lyckad är Shakspere i allmänhet i lösningen af den dra*
matiska arkitektonikens sista svårighet: den slutliga katastrofen.
Men här får man dock det intryck af undergångens nödvändig*
het, som Shakspere i sina senare tragedier endast i Macbeth
lyckades gifva. Brutus har lefvat nog och vill dö, därför att
han innerst har känslan af, att hans lifs stora gärning varit ett
missgrepp, och det är medvetandet härom — ej förtviflan
öfver den förlorade slaktningen vid Philippi — som förmår ho*
nom att kasta sig på sitt eget svärd.
Inom tragediens historia är Julius Cæsar något nytt. Renäs*
sansens estetik och äfven dess diktkonst hade blott känt två ar*
ter af tragedier: tyranntragedier och martyrtragedier, af hvilka
de förra skulle framkalla fruktan, de senare medlidande. Till
- 235 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
