Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat — han blir grubblaren, den praktiska, handlingskraftiga
engelska renässansens Werther, han ger ett uttryck åt den starka
andliga depression, som vid denna tid gripit Shakspere själf, en
gestalt, helt och ända igenom fyld af Shakspere’s egen själ, en
skapelse, som måhända är den mest personliga i Shakspere’s hela
diktning. Att denna karaktär alls icke passade för, utan sprängde
sönder det gamla Kyd’ska dramat, var en sak, som lyckligtvis
alls icke tyckes hafva bekymrat Shakspere, och han skref — om
man så vill — ett oerhördt misslyckadt drama, men ett drama,
som likväl är ett bland världens största konstvärk.
Han började med att fullständigt stryka Kyd’s prolog med
Natten, Alecto, Megära och Tisiphone och ersatte den med en
inledningsscen, som på samma gång är realistisk och värkar så*
som en af mystik och aning fyld ouvertyr till det följande sorge*
spelet. Det är en bitande kall natt, skiltvakterna aflösa hvar*
andra på Kronborgs vall, och Barnardo och Marcellus öfvertaga
passet efter Francesco. Med dem följer Horatio, och efter de sed*
vanliga aflösningsreplikerna kommer hans första trefvande fråga,
tydligen uttalad med låg röst, liksom vore han rädd för sin egen
stämma: »Nå säg, har det synts i natt igen?» Detta det (this
thing) är förträffligt och anger den stämning af fruktan för det
okända, som hvilar öfver hela scenen. Horatio liksom drar sig
för att med direkta ord tala om gengångaren, men under sam*
talets lopp får man veta, att ett spöke vid midnattstid uppenbarat
sig på vallen, och medan de ännu tala, står gengångaren plötsligt
framför dem. De ropa till honom, men han försvinner, uppen*
barar sig efter en stund ånyo, och då det första hanegället lju*
der, upplöser sig gestalten i nattluft utan att hafva yttrat ett ord.
Horatio har märkt gengångarens likhet med den döde konungen,
men mera få vi ej veta.
Hur annorlunda värkar icke detta än det torra polisprotokoll,
som »Andreas ande» läser upp i prologen till Spanska tragedien
eller den redogörelse, som Natten gifvit i Kyd’s Hamlet! Och
hur har Shakspere själf icke utvecklats, sedan han i Richard III
frammanade de mördade offrens andar!
Den nästa scenen har väl haft någon förebild hos Kyd, men
är i hvarje fall så omskrifven, att något af originalet ej längre
kan spåras. I denna scen göra vi först bekantskap med den
Hamlet, som är hjälten i Shakspere’s drama — en helt annan
figur än Kyd’s hämdtörstande fursteson. Han har nyligen åter*
— 269 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
