Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvets kalla vindar ha för första gången slagit honom till mötes,
de krossade illusionerna ha gjort honom bitter och trött vid det
hela, nästan viljelös och slapp, endast i stånd till några sar*
kasmer.
Så aflägsnar sig hofvet och han blir ensam. Hans första gri*
pande monolog är endast ett uttryck för denna djupa världsleda,
tanken på ett själfmord stiger upp hos honom, men aflöses af
hans indignation öfver moderns upprörande trohetsbrott. Mono*
logen afbrytes af Horatio, som kommer med underrättelsen om
andeuppenbarelsen, och i en ypperlig replikväxling får Hamlet
hela situationen kla r för sig. En obestämd aning, att allt ej står
rätt till, stiger upp i hans själ, och han och Horatio komma
öfverens om att nästa natt söka lösa mysteriet.
Efter en scen mellan Laertes och Ophelia möta vi åter Hamlet,
Horatio och Marcellus på vallen. Denna scen har tvifvelsutan
funnits också hos Kyd. Den förutsättes för sammanhanget i hans
drama, har tydligen efterbildats af Marston i Antonio’s Revenge,
och förebilden röjes äfven i vissa detaljer hos Shakspere. Ett latinskt
citat som »hic et ubique» påminner ofantligt mycket om Kyd, som i
sina stycken älskade dylika fraser. Hamlets fantasi att taga fram
sin anteckningsbok för att där skrifva upp, att man »kan le och
smila och ändock vara skurk» förefaller också såsom en remini*
scens från Kyd, hvars hjältar excellerade i drastiska uttrycksmedel
af denna art. Gengångarens rop: »svärjen», som höres från olika
punkter af underjorden, stammar äfven ganska säkert från Kyd
— såsom Antonio’s Revenge visar — likaså vissa sinnesförvirrade
uttryck i Jeronimos stil. Men frånsedt dessa mindre betydande
detaljer, är tydligen hela denna scen af Shakspere’s hand, och
Hamlets karaktär är fortfarande densamma som förut. Det är
afgjordt ett fel att här uppfatta honom som maskerad dåre, och
ett yttrande, som vanligen missförstås, får en helt annan valör,
om det läses på ett riktigt sätt. Jag afser den bekanta replik*
växlingen, omedelbart efter det att Hamlet skilts från vålnaden:
Marcellus. Hur står det till, min prins?
Horatio. Hvad nytt, min prins?
Hamlet. Ha! underbart!
Horatio. Min gode prins, förtälj oss.
Hamlet. Nej, 1 upptäcken det.
Horatio. Ej jag, vid Gud!
Marcellus. Ej häller jag.
- 271 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
