Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hamlet. Hvad sägen I? — Har nånsin mänskohjärta
Därom en aning haft? — I kunnen tiga?
Horatio och Marcellus. Vid himmelen, min prins, det kunna vi!
Hamlet. Det finns ej bof i hela Danmarks rike — — —
Som icke är en ärkeskurk.
Horatio. Det tarfvas ej, att andar gå ur grafven
Att oss berätta sådant.
Hamlet. Riktigt! Riktigt!
Och må förutan krus och komplimenter
Vi ge hvarann ett handslag, skiljas åt.
Meningen är naturligtvis denna. Hamlet står just i begrepp
att för Horatio och Marcellus yppa allt, som han af vålnaden
fått veta, och han börjar: »Det finns ej bof i hela Danmarks
rike», men så hejdar han sig, finner, att han gör klokast i att
behålla den fruktansvärda hemligheten för sig själf, och för att
komma ut ur situationen, gör han först ett uppehåll och tillag*
ger så en truism, hvars mening är, att de båda vittnena till ande*
uppenbarelsen ej må vidare utfråga honom. I stället kräfver han
af dem en ed att icke yppa något af nattens hemligheter och
ber dem ej förundra sig öfver, om han måhända skulle finna
det nödigt att i framtiden spela galen.
Först efter denna scen uppträder således Hamlet såsom sinnes*
rubbad, och förut har han endast varit melankoliker. Detta
spelade vanvett hade i novellen haft ett värkligt berättigande.
Hamlet fruktade att få dela faderns öde och blifva mördad, och
han ville därför rädda sig genom att låtsas vara en oskadlig
dåre. Hvad motiv Kyd’s hjälte haft för sitt fingerade vanvett,
veta vi icke. Hos Shakspere fruktar Hamlet icke att blifva mör*
dad, och han ger egentligen icke något skäl alls, hvarför han
skulle hafva någon fördel af att spela vanvetting. Men menin*
gen är tydligen, att han bakom dårens mask lättare skall kunna
utspionera farbrodern. Så är emellertid knappast fallet, och i
stället uppväcker han genom sina besynnerligheter Claudius’ miss*
tankar, särskildt som han jämt och ständigt faller ur rollen.
Hamlets spelade vanvett är således tämligen meningslöst och har
tydligen kommit med i Shakspere’s stycke såsom en relikt från
Kycl’s. Utan att totalt skrifva om hela dramat och förvandla
det till ett annat kunde Shakspere icke mönstra ut detta hufvud*
motiv, och det kom därför att stå kvar.
Hamlets tanke är utan allt tvifvel att spela vansinnig i följd
af olycklig kärlek. Under sin lyckas dagar hade han uppvaktat
— 272 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
