Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världsleda — således, kan man säga, af den depression, af hvil*
ken han värkligen led, innan han började spela dåre. Men äf*
ven denna glömmer han, då talet faller på skådespel, och undan*
tager man några dårhusrepliker till Polonius, som kommer in
att annonsera skådespelarnes ankomst, uppträder han i samtalet
med aktörerna icke blott såsom fullkomligt klok, utan såsom en
ytterst skarpsinnig och fin iakttagare.
Den tredje akten börjar med det prof, konungen vill anställa,
huruvida Hamlets vanvett beror på olycklig kärlek eller ej. Scenen
har med all säkerhet funnits redan hos Kyd, ty i grunddragen
återgår den till Belleforests novell. Ophelia, som lydigt fogar sig
till ett redskap för denna plan, placeras med en bok i handen,
och konungen och Polonius taga plats såsom lyssnare. Hamlet
kommer in, men observerar till en början icke det lockbete, som
man satt ut åt honom. I stället håller han sin bekanta stora
monolog: to be or not to be, med dess tungsinta grubbel öfver
själfmordets berättigande. Så får han syn på Ophelia och börjar
då åter spela dåre — så vidt man kan se endast för att bedraga
henne, ty han röjer icke någon misstanke, att deras möte ut*
spioneras. Men han spelar faktiskt sin roll så illa, att konungen
nu blir öfvertygad om, att han alls icke är rubbad, aldra minst
af kärlek, utan att han i stället rufvar på någon hemlig plan.
Därefter följer ett stort inlägg, som ej alls har med dramat
att skaffa — en liten afhandling in nuce om skådespelarkonsten
— och därefter ett samtal med den trogne vännen Horatio, som
Hamlet nu inviger i sina planer. Han hade förut yppat, hvad
gengångaren berättat för honom, och nu ville han genom det
inlagda skådespelet pröfva angifvelsens sanning, ty anden kunde
vara en djäfvul, som blott påtagit sig faderns skepnad för att
locka honom till synd.
Det är tämligen gagnlöst att tvista om, huruvida Shakspere
själf hyste denna öfvertygelse eller ej, ty den frågan lära vi väl
aldrig kunna besvara. Men i hvarje fall var denna tro en all*
män föreställning på Shakspere’s tid. I ett 1608 utgifvet lärdt,
teologiskt arbete försäkrar författaren, att »djäflarna kunna ikläda
sig de dödes andar, och härigenom har djäfvulen större makt
att bedraga, enär människorna äro böjda att lyssna till hvad
deras aflidna föräldrar och vänner förkunna», och kung James
själf medgifver i ett af sina arbeten, »att det alldeles ej är otänk*
bart, att den onde äger makt att i detta syfte begagna sig af
— 274 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
