Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ophelia, men knappast hade han för henne hyst en i någon mån
allvarlig böjelse. Ophelia skildras såsom en fullkomligt obetydlig
kvinna, utan esprit, utan lidelse, utan viljekraft, väluppfostrad
och apatisk, och huru en sådan kvinna sedan af sorg kan för*
lora förståndet, hör till de psykologiska orimligheter, som stå
för Kyd’s räkning. Shakspere’s Hamlet har i hvarje fall varit
alldeles likgiltig för henne. I hans monologer, i hvilka han
eljes yppar allt, som han har på hjärtat, skymtar det aldrig
fram ens en tanke på Ophelia eller på olycklig kärlek. Men där*
emot väljer han just att spela rubbad inför henne och hennes
familj, och däri ligger onekligen en grymhet, en hjärtlös lek med
en — visserligen obetydlig — kvinnas känslor.
Vi minnas måhända den karaktäristik, som Rosalinde i As
you like it gifver af en olycklig älskares yttre habitus: infallna
kinder, blå ringar kring ögonen, liknöj dt sinne, oputsadt skägg,
lösa strumpeband, mössa utan band, ärmarna utan knappar,
skorna utan remmar och hela klädseln ovårdad. Men just denna
älskaruniform väljer Hamlet, då han uppenbarar sig för Ophelia:
Ophelia. Bäst i min kammare jag satt och sydde
Så kom prins Hamlet in med rifna kläder
Och utan hatt; hans strumpor smutsiga
Och utan strumpeband kring benen hängde;
Blek som ett lärft och skallrande med knäna
Och med en uppsyn så erbarmelig,
Som om han sluppit ut ur helvetet
För att förtälja fasor, stod han där. —
Polonius. Förryckt af kärlek visst?
Ophelia. Det vet jag ej,
Men fruktar det.
Efter beräkning inberättar Ophelia detta för sin far och denne
åter för konungen, och för att stärka deras tro skrifver Hamlet
ett konventionelt kärleksbref till den unga damen, hvilken också
efter beräkning lämnar det till Polonius. Då Hamlet kort där*
efter träffar denne, fortsätter han komedien och lyckas värkligen
öfvertyga den gamle hofmännen, att han blifvit rubbad af kär*
lek till hans dotter. Men i nästa scen, då han träffar sina gamla
vänner Rosenkrantz och Guildenstern glömmer han alldeles bort
sin roll och är densamme som förut. Emellertid vakna hans
misstankar, och då han genom att vädja till deras vänskap får
veta, att de skickats för att utforska honom, förklarar han för
dem, att han endast är en grubblare, som lider af en allmän
18. Schück, Shakspere och hans tid, II. 273 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
