Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med kriget är. Svaret blir, att det gäller en polsk jordlapp, som ej
är värd fem dukater. Hamlet tror först, att polacken då ej skall
bry sig om att försvara den, men får till svar, att den redan
blifvit försedd med garnison och att ett stort och dyrbart krig
ej kan undvikas. Mot detta — att sätta lif och blod på spel
för »ett äggskal» — ställer Hamlet nu sin egen ständiga tveksam*
het och sin oförmåga att handla. Själf fattar han detta såsom
grundbristen i sin karaktär, och detta har tydligen också varit
Shakspere’s mening. Mot denna mening, som är den vanliga
uppfattningen af Hamlet*karaktären, har man dock med en viss
rätt anfört, att Hamlet visserligen anklagar sig själf för brist på
handlingskraft, men att denna själfanklagelse icke är berättigad, enär
han värkligen handlar och handlar snabt, så snart han kan och
bör handla. Anden kunde vara en djäfvul, och det gälde således
i första rummet att undersöka, om hans beskyllning varit grundad
eller ej. Genom det i det improviserade skådespelet utlagda lock*
betet finner Hamlet sina misstankar grundade, och då först fram*
står för honom plikten att hämnas. Han har endast tvänne tillfäl*
len, ty under skådespelet måste man antaga, att Claudius med
brottslingens misstänksamhet hela tiden haft sina blickar riktade
på honom, och därjämte måste denne föreställas omgifven af hof*
folk och lifvakt. Det ena tillfället är, när Hamlet tror konungen
befinna sig bakom tapeten i drottningens sängkammare, och då
handlar han ögonblickligen, ehuru det sedermera befinnes, att han
endast träffat den gamle, beställsamme Polonius. Det andra tillfäl*
let är några ögonblick förut, då han öfverraskar konungen knäfal*
lande och i bön. Då kan han enligt tidens åskådningssätt ej mörda
honom, ty detta skulle hafva varit att göra honom salig. Efter
dråpet på Polonius skildras han såsom noga bevakad och tydligen
vapenlös. Sedermera skickas han bort till England, och först vid
återkomsten tvingar slumpen honom att i ett nu utföra sin hämd.
Så kan man onekligen resonnera. Men för det första finner
man, att Hamlet äfven då blott handlar i ett utbrott af tempera*
ment, utan all slags öfverläggning. Polonius och konungen ned*
sticker han båda i hastigt mod, och någon plan till handling har
han aldrig. I Spanska tragedien förbereder ju Jeronimo om*
sorgsfullt den katastrof, som skall bryta in öfver de brottslige.
Här däremot är det slumpen, som framkallar upplösningen, och
Hamlet själf egnar aldrig en tanke åt sättet, på hvilket han skall
hämnas. Men detta betyder mindre. Både de tillfällen, då han
- 279 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
