Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han tog fasta på. I början gick det också att passa denna nya
Hamlet*gestalt in i den gamla handlingen, men ju längre bearbetnin*
gen fortskred, dess omöjligare blef uppgiften. Lyckligtvis stälde
Shakspere icke några moderna estetiska anspråk på sin bearbetning
och kastade därför icke det hela på elden, utan lät dramat bli,
hvad det blef: en underbar dikt om grubblaren Hamlet, infogad
i ett för öfrigt omöjligt drama. Denna dikt är ett uttryck för
den djupa, på gränsen till förtviflan stående förstämning, som
vid denna tid gripit Shakspere själf, och den rör sig i främsta
rummet med problemet om själfmordets berättigande. De tan*
kar, som sysselsätta Shakspere, äro dödens och lifvets stora gåtor:
är allt i tillvaron blott tillfälliga kombinationer af atomer, som
upplösas och bilda nya sammansättningar, är allt i naturen stadt
i ett ständigt kretslopp, inom hvilket någon individuell odöd*
lighet ej existerar, är döden en drömlös sömn eller har måhända
kyrkoläran rätt, då den talar om eviga kval? Öfverallt stöter
grubblaren på dessa dunkla frågor, som förlama hans handlings*
kraft och som han aldrig lyckas lösa.
Denne grubblares själslif söker Shakspere här ännu belysa på
samma sätt, som han tecknat karaktärerna i Henrik IV och i
Julius Cæsar. Men man märker, att han här håller på att öfver*
gifva metoden, ty karaktärernas kontrastvärkan är här mindre
skarp och vida mindre utförd än i de äldre styckena.
Motsatsen till Hamlets kraf på sanning i lifvet har Shakspere
gifvit i hofmannatyperna Polonius, Rosenkrantz och Guildenstern
och motsatsen till grubblaren i Laertes, Horatio och Fortinbras.
Den enda utförda af dessa är Horatio, till hvilken Hamlet kän*
ner sig dragen just genom motsatsen i deras lynnen. Horatio
är en bland dessa harmoniska naturer, som aldrig behöfva grubbla,
emedan de handla rätt af instinkt, som är stark och sund, »som
kan — för att begagna Hamlets karaktäristik — lida allt, som
om du lede intet, och taga lyckans gunst och stötar med samma
glada mod». Hamlet, som själf tvekar, tviflar och väger allt,
omfattar denna manliga gestalt med en vänskap, som nästan
erinrar om en kvinnas kärlek, och Shakspere har tydligen skapat
denna karaktär såsom en kontrast till Hamlets.
Ännu tydligare kommer Shakspere’s egen uppfattning af Ham*
lets karaktär fram i en scen, som Shakspere inlagt i dramat och
som ligger alldeles utanför dess handling. Fortinbras har dra*
git förbi med sin här, och Hamlet frågar en kapten, hvad syftet
— 278 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
