Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En annan hufvudförändring bestod däri, att Shakspere full*
komligt strök det motbjudande slutet. I novellen omnämnes det
råa och upprörande mordet blott på några få rader. I dramat
blir detta däremot själfva hufvudpunkten, och Shakspere lyckas
här öfver denna gräsliga scen sprida en underbar stämning af
lidelse, kyskhet och olycka. Desdemona har en dunkel förkänsla
af det stundande, och hon befaller, att denna natt skola brud*
lakanen läggas på hennes bädd, samt ber Emilia om att blifva
svept i dem, så vida hon skulle dö. Så berättar hon för kam*
marfrun en sorgesaga:
Min mor en piga hade, Barbro kallad;
Hon var förälskad; hennes käresta
Blef vild och lopp från henne bort. Hon hade
En visa om en videkrans; det var
En gammal stump, men passande för henne.
Hon sjöng den, då hon dog; den visan går
I kväll ej ur mitt sinne. Jag har svårt
Att icke hänga hufvudet åt sidan
Och sjunga den liksom den stackars Barbro. —
Den vemodiga folkvisa, hon därefter sjunger, ökar den sorg*
tyngda stämningen, som egendomligt nog stegras genom kon*
trasten mot kammarfruns realistiska betraktelser öfver den äkten*
skapliga troheten. Till sist kommer, efter några mellanliggande
scener, den katastrof, som så mästerligt förberedts. Med ett
ljus i handen träder morén in i Desdemonas sängkammare och
stannar i beundran framför bädden, där hon slumrar:
Släck ljuset ut, och se’n — släck ljuset ut;
Om dig jag släcker, lilla kvicka flamma,
Så kan jag tända upp ditt ljus igen,
Om jag mig ångrar; — men om ditt jag släcker,
Du skönaste naturens mästervärk,
Hvar finns väl den Prometheus<eld, som tänder
Ditt ljus igen? Då jag din ros har plockat,
Kan jag ej gifva den sin lifskraft åter;
Den vissnar bort: — Jag smakar dig på stängeln. —
(kysser Desdemona
O balsamdoft, som nästan öfvertalar
Rättvisan själf att sönderbryta svärdet! —
En till, en till! — Var så, då du är död,
Så skall jag döda dig, och dyrka sedan. —
- 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
