Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het och världserfarenhet. Bland Venedigs förfinade och korrums
perade nobili var denne enkle krigare en på samma gång exotisk
och tilltalande företeelse för en kysk och ädel kvinna som Desde*
mona. Men Othello, okunnig i galanteriets konst, märkte själf
ej det intryck, han gjort på den högättade, af alla beundrade
venetianskan, och han var äfven allt för försynt att våga hoppas
på en kvinnas kärlek. Hon måste därför säga det första ordet,
och så gifta de sig med hvarandra. Någon afrikansk sinnlig lidelse
har Shakspere ej betonat hos morén. Ögonblickligen efter vig*
seln är han färdig att lämna sin brud. Han har ej gift sig
För att sin lystnads gom förnöja, eller
Villfara blodets glöd, de unga lustar,
Med brudgums fröjd, som nu ej lefva får.
Hans känslor för Desdemona äro en blandning af blyg hän*
gifvenhet, tacksamhet och orygglig tro.
Då uppträder frestaren vid hans sida. Om Jago öppet och
utan omsvep beskylt Desdemona för otrohet, hade Othello
otvifvelaktigt i samma stund dräpt honom. Men Jago går för*
siktigt tillväga och med den fullständigaste kännedom om Othel*
los karaktär. Han inympar sitt gift långsamt, aldrig i större
doser, än hans offer tål. Han börjar med förstuckna antyd*
ningar, beslöjade anfall, säger intet, men låter Othello ana dess
mera. Han råkar snart en sårbar punkt. En lätt hänsyftning
på Othellos ålder, ansiktsfärg och nationalitet träffar ögonblick*
ligen en sträng, som vibrerar. Morén hade knapt kunnat tro sin
lycka; för blyg att känna sitt eget värde, hade hän med tacksam
förundran sett, hur en skön och högättad venetianska kunnat
föredraga honom framför alla de unga ädlingar, hvilka täflat om
hennes ynnest, men lyckan hade åter ryckt hans tankar bort från
detta spörsmål. Nu reflekterar han åter öfver detta fenomen,
och hans försynthet hindrar honom ånyo att finna det riktiga
svaret. Här var således jordmånen, hvarur misstankens sådd
skulle spira upp. Det fanns äfven en annan punkt. Desdemo*
nas kärlek hade varit så orygglig, att hon för att blifva moréns
brud hemligen rymt ur sin faders hus. Hon hade begått ett
svek, hon kunde begå ett nytt!
Den lidelse, för hvilken Othello utsättes, är — såsom Coleridge
först genialiskt anmärkt — icke egentligen svartsjuka. Den första
känsla, Othello erfar, är i stället fasa. Han studsar tillbaka lik*
_ 294 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
