Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som för en afgrund. Sedan fattas han af den djupaste sorg.
Huru mäktigt gripande äro ej de ord, i hvilka denne steppens
son tolkar sin smärta!
Hvad kände jag af hennes stulna fröjder?
Jag såg, jag visste intet, slapp bekymmer,
Sof hela natten godt, var glad och munter
Och fann ej Cassios kyss på hennes läppar. —
Hur lycklig jag, om hvar soldat i hären,
Trosskusk och alla, njutit hennes fägring,
Blott ej jag visste det! Men nu för evigt
Farväl, mitt sinneslugn! Farväl, min fröjd!
Farväl, hjälmbuskars skog! Du stolta krig,
Som adlar ärelust till dygd, farväl!
Farväl, min gnäggande hingst! Farväl, trumpetskräll,
Larmtrummors hvirflar, gälla pipors klangs
Konungsligt svajande banér och all
Det ärorika krigets pomp och ståt! —
Och I dödstjänare med öppna gap,
Som härmen lifvets herres tordöns*brak,
O, faren väl! Othello har tjänt ut.
Han faller desto djupare, just emedan han älskat så högt, och
han lider dubbelt, emedan han tillika känner den grundval, hvarpå
hela hans lif hvilat tron på den älskade — bäfva under sina
fötter.
Han fordrar bevis, men hans hjärna är för omtöcknad att längre
kunna skilja sanningen från lögnen. Då han hör Jagos fräcka
beskrifning på Cassios förhållande till Desdemona, eller tror
denne yttra sig lättfärdigt om hans hustru, är det icke svartsju*
kan, som kommer hans blod i svallning, utan det, som upprör
honom, är skymfen mot hans maka. Äfven om hundrade bevis
talade mot henne, för hans känsla blir hon ständigt den kyska,
rena Desdemona. Men då han måste tro de i hans ögon sol*
klara bevisen, känner han äfven, att med hans svunna tro på
den älskade försvinner också hans hållpunkt i lifvet. Att i värl*
dens ögon gälla såsom en bedragen äkta man, att nedhånas och
gäckas, det vore svårt för en man som han.
Dock äfven det fördroge jag; åh, ja.
Men från den ort. där jag mitt hjärta skrinlagt,
Där allt mitt lif, om lif skall finnas, bor,
Den källa, hvarifrån min lifskraft strömmar,
Så framt den ej skall torka — drifvas dädan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
