Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång. Lyckligen räddad, fick James i sitt hufvud, att denna storm
orsakats genom trolldom, och han lät därför anställa en vidlyf*
tig process, som slutade med att bringa två hundra olyckliga
på bålet. Huruvida Shakspere själf varit förfallen åt denna van*
tro, är oss obekant — osannolikt är det icke, ty de flesta trodde
då på häxor och gengångare — men i Macbeth användas häxorna
väl blott såsom ett poetiskt motiv, hvilket för öfrigt lånats från
Holinshed. Dessa öfvernaturliga väsens plats i dramat är den
samma som förut den gamle Hamlets ande: de sätta hjältens
fantasi i rörelse. Redan förut hade Macbeth drömt äregiriga
drömmar, och genom det ödesdigra mötet på heden få dessa blott
en bestämd riktning. Häxorna i Macbeth spela därför ingen an*
nan roll än Jago i Othello, och det är Macbeth själf, som be*
stämmer öfver sitt öde. I hvarje fall får man ej intrycket af, att
Macbeth måste handla som han gör, icke att han är en man,
som för en hopplös kamp mot ett oblidkeligt öde. Han utsättes
för en följd af olika incitament, först en spådom af häxorna, så
eggelserna från hustrun och till sist det lägliga tillfällets lockande
makt, och mot alla dessa impulser står han tvekande och af*
vägande. Då han till sist fattar sitt beslut, gör detta otvifvel*
aktigen intryck af en fri viljeakt, ty viljans frihet kan ju icke
bestå däri, att den icke påvärkas af motiv och impulser. A den
andra sidan är händelsernas utveckling dock redan förutsagd, och
med sina försök att upphäfva dessa förutbestämda fakta lyckas
Macbeth endast att realisera dem. Detta synes stämpla Macbeth
såsom en ödestragedi.
Men i de flesta fall är kanske hela denna strid om ödestragedi
och frihetstragedi en strid om ord. Man har sagt, att den an*
tika tragedien till sitt egentliga väsen är en ödestragedi, den mo*
derna tidens, särskildt Shakspere’s, däremot en frihetstragedi. Men
i alla tider har människan känt sig bunden af ett dunkelt, bakom
lifvet lurande öde, och i alla tider har hon känt sig fri. Skalden
har gifvit uttryck än åt den ena, än åt den andra föreställningen,
och talet om antikens ödestragedi har uppstått blott genom en
generalisering af Konung Oidipus. I modern tid hafva visser*
ligen skalder — som t. ex. Schiller och Ibsen — skrifvit sorgespel, som
röra sig med frågan om människans fria vilja, men knappast förut,
hvarken under antiken eller renässansen. För Konung Oidipus
tog Sofokles upp den gamla labdakidsagan, som i växlande for*
mer finnes hos de flesta folk och i de flesta tider, men dramats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
