Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dö för egen hand, utan som ett vilddjur skall han värja
sig, och som ett vilddjur faller han till sist.
En mera fullständig psykisk undergång och en mera konse*
kvent karaktärsutveckling har Shakspere icke skildrat. Men en
fråga, som här tränger sig på läsaren är den: är denna karaktärs*
utveckling gifven i Macbeths eget väsen eller är han icke sna*
rare ett viljelöst redskap för högre makter, en lekboll för de
»weird sisters», som först dåra honom med storhetens drömmar
och sedan gäcka honom, då de narrat honom i fördärfvet? I
hvarje fall går det icke an att betrakta dem såsom några hallu*
cinationer af Macbeths egen äregiriga fantasi. Banquos vålnad
skådas blott af Macbeth själf och är en villosyn, men häxorna
äro lika värkliga som den gamle Hamlets ande; de ses äfven af
Banquo, och de förutsäga saker, som Macbeth icke vet af. I viss
mån sammanhänger denna fråga med en annan: af hvad art äro
dessa öfvernaturliga väsen, som så ingripa i Macbeths lif? Ho*
linshed är på denna punkt obestämd och lämnar oafgjordt, om
de varit »weird sisters» (ödesgudinnor), nymfer eller féer. I
hvarje fall tyckas de således ej hafva varit vanliga häxor. Men
å den andra sidan är det en vanlig häxa, som spår Macbeth,
att han ej kan besegras af någon af kvinna född. Shakspere
är ännu mera obestämd; vanligen kallar han dessa väsen häxor,
men äfven »weird sisters», och det synes mig starkt kunna ifråga*
sättas, om han skilt på dessa begrepp med den moderna folk*
loristens noggrannhet. Föreställningen om ödesgudinnor har
antagligen funnits hos de flesta folk, men antagligen rördes den
vid denna tid ihop med den kraftigt florerande tron på häxor.
Endast i St. Osees i Essex brändes sjuttio à åttio förmenta
häxor, och det gick så långt, att en Mrs Dyer lagfördes för
trolldom endast på den grund, att drottning Elisabeth »lidit af
en så svår tandvärk, att hon under åtskilliga nätter ej fått nå*
gon ro». 1604 inlämnade regeringen till parlamentet ett lagfor*
slag mot trolldom, hvilket äfven efter något motstånd antogs.
Visserligen höjdes en och annan enskild stämma, såsom den
ädle Scotts, mot dessa häxförföljelser, men deras röster förklin*
gade ohörda. Konungen själf utöfvade en liflig författarvärk*
samhet till försvar för häxväsendets existens, och hade äfven
själf, efter hvad han trodde, varit utsatt för trolldom. Då han
1589 förde sin brud, Anna af Danmark, hem till Skottland, upp*
stod en häftig storm, som hotade den kungliga flottan med under*
— 309 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
