Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes make, och stycket slutar således med det godas seger och
de ondas straff.
Denna historia kombinerade Shakspere med en annan, som
han lånade från Sir Philip Sidney’s Arcadia och som äfven hand*
lar om barns otacksamhet. Under en resa i Galacia drifvas de
två prinsarna Musidorus och Pyrocles af ett stormväder in i en
håla, där de lyssna till ett samtal mellan en yngling och en blind
gammal man. Gubben ber ynglingen att föra honom till en
klippa, från hvilken han kunde störta sig för att göra ända på
sitt olyckliga lif, men den unge vägrar, och sedan få de båda
prinsarna höra de olyckliges historia. Den blinde gubben är
den forne konungen af Paflagonien, som af sin oäkta son blifvit
bländad och beröfvad sin krona. Bastarden hade förut narrat
honom att gifva order, att den legitime son, han hade, skulle
mördas, men denne hade kommit undan och vårdade nu den
olycklige fadern. Sedan de hört denna berättelse, kommer bastar*
den Plexirtus med en skara på fyrtio man för att döda fadern och
brodern, men Musidorus och Pyrocles försvara dem och få oför*
modadt hjälp af konungen af Pontus, så att Plexirtus måste
fly. Konungen återvinner sitt rike, men dör af sinnesrörelse,
och Plexirtus, som ångerfullt anropar sin broders nåd, får dennes
förlåtelse.
Som man märker, afviker Shakspere mycket starkt från de käl*
lor, han använder. I det gamla dramat och hos Holinshed slutar
Leirs historia lyckligt, under det att Shakspere’s Lear mynnar ut
i en serie gräsligheter. Och i ingen källa antydes, att Leir för*
lorat förståndet. Hvad bihandlingen beträffar, slutar äfven denna
hos Sidney relativt lyckligt. Den gamle fadern dör visserligen
— liksom hos Shakspere — men där dräpes bastarden af sin
broder, och denne senare spelar icke galning såsom hos Shak*
spere. Ny är också själfva kombinationen mellan de bägge
motiven: de bägge gräsliga systrarnas kärlek till bastarden, Go*
nerils plan att mörda sin man och hennes mord på systern.
Exempelmoralitetens teknik har Shakspere här således ej bibe*
hållit, utan i stället modellerat om det hela efter universitetsdra*
mats förebild, och af Shakspere’s senare stycken är det intet, som
så starkt erinrar om Spanska tragedien och Titus Andronicus
— samma hopande af mord, af gräsligheter, af bestialisk kärlek
i Tamoras stil och af ocker på vanvettet. Och likväl är det intet
drama af Shakspere, som af kritiken så upphöjts som Lear. Ten
— 314 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
