Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brink har kallat detta stycke för det främsta Shakspere skref, en
så fin kännare som Dowden betecknar Lear som den största
poetiska bragden af germanskt snille, skalder som Shelley och
Swinburne finna häri en genklang af Hellas’ största skalder, och
ungefär i denna tonart gå omdömena. För min del kan jag väl
förstå dessa omdömen, ty det finnes stycken i Lear, som höra
till det skönaste, som öfver hufvud diktats, stycken, som erinra
både om Sofokles och Æschylus. Men å den andra sidan äro
dessa stycken inbäddade i andra, som synas mig Shakspere full*
komligt ovärdiga, och såsom helhet — med hänsyn till byggna*
den och motiveringen — hör enligt min mening detta stycke till
Shakspere’s svagaste.
Hvad som kunde tilltala Shakspere i det äldre stycket, är lätt
att gissa. Majestätet, personlighetens glans och tjuskraft hade
alltid utöfvat sin dragning på Shakspere, och i Richard II hade
han tecknat majestätets höghet äfven under den djupaste för*
nedring. Samma tanke kunde också läsas ut ur den gamla Leir*
sagan, och i hvarje fall var det så Shakspere tecknade sin hjälte.
Hans Lear hade »i hvarje tum varit en konung», han hade varit
älskad, beundrad och segerrik, han hade ständigt stått i lyckans
solsken, aldrig fått erfara någon motgång, och liksom Richard II
var han i viss mån ett bortskämdt barn. Och så drabbades
denne lyckans förstfödde af lifvets hårdaste olyckor, sjönk ned
till en stackars dåre, men en dåre, öfver hvilken majestätets glans
ännu hvilade kvar. Att teckna en dylik personlighet låg för
Shakspere’s lynne. Och ännu mera intresserade honom den
psykiska processen: huru Lear, som börjat såsom den öfverlyck*
lige fadern, hvilken älskar sina döttrar och på dem slösar bort
hela sitt rike, slutar såsom en man, hvars vilda hat omtöcknar
hans förstånd.
Stycket börjar som det äldre dramat, dock med den skillnaden
att de båda äldsta döttrarna redan äro gifta och att härtigen af
Burgund och konungen af Frankrike fria till den yngsta, Cor*
delia. Lear har delat riket i tre lika stora delar, men säger —
med en svårförklarlig inkonsekvens — att han skall gifva den
bästa delen åt den dotter, som älskar honom högst. Den mo*
tivering för Lears vädjan till döttrarna, som det äldre dramat
hade, har Shakspere således låtit falla, och nu får man väl fatta
det hela som ett halft skämt af den på sina döttrars kärlek säkre,
öfverlycklige fadern. Han strålar af glädje öfver att kunna gifva,
— 315 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
