Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man så vill, öfvermodigt stolt öfver sin höga börd — och detta
var ju i äldre tider mera naturligt än det nu förefaller oss —
men i börden ser han framför allt en förpliktelse till osjälfvisk
uppoffring i fosterlandets tjänst. Han är den tappraste bland
de tappre, stormar nästan ensam in i Corioli och eröfrar staden,
men han afböjer alla hedersbetygelser under hänvisning till sin
enkla plikt, och han vägrar att mottaga den del af bytet, som
man tilldömer honom. Då kriget utbryter och den lame Titus
Lartius förklarar, att han skall linka med på sina kryckor, stödja
sig på den ena och hugga med den andra, råkar han i hänfö*
relse, ty detta är »äkta adel». Af samma skäl föraktar han allt
lågt och lumpet. Prat om hunger och dyrtid, när det gäller
Roms existens, är honom vidrigt, och likaså känner han sig upp*
rörd, då hans ståndsbröder inför folkets hot vilja uppgifva nå*
gon af sina rättigheter.
Så kommer krisen. Den romerska aristokratens högsta äre*
lystnad var konsulatet, och Coriolanus’ mor, som skildras så*
som en typisk aristokratkvinna, ser i sonens bragder — icke så*
som denne en naturlig sak, en enkel medborgerlig skyldighet —
utan framför allt en rekommendation för konsulatet. Men detta
bortgafs af »folket», hvilket fordrade, att kandidaten skulle bedja
därom, trycka handen på Cajus och Titus, skryta med sina ärr,
betyga sin folkvänlighet, smickra det suveräna folket o. d. Det
är denna situation, inför hvilken Coriolanus nu ställes. Frånser
man den specifikt romerska formen, är situationen densamma,
som i alla tider framstår för den, hvilken af folket skall väljas
till en politisk förtroendepost, och det fall, som Shakspere skil*
drar, är därför typiskt: skall Coriolanus hålla på sin stolta är*
lighet eller skall han mot en feghet köpa sig de behöfliga rö*
sterna?
Endast på moderns böner beslutar sig Coriolanus att söka
konsulatet, ty själf vill han det icke. Den segerns glans, som
omstrålar honom, synes dock göra utgången tämligen viss, och stäm*
ningen bland folket karaktäriseras genom ett samtal mellan tvänne
rättsbetjänter:
Den ene. Det är en duktig karl, men han är knäfveln så högfärdig och
älskar icke det lägre folket.
Den andre. Det har minsann funnits många store män, som smickrat fol=
ket och likväl icke älskat detsamma. Och många har det funnits, som folket
har älskat, utan att det vetat hvarför. Om det nu älskar, utan att veta
— 343 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
