Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dum, som låter leda sig af de tarfligaste demagoger, som är
snarstucken om sin makt, men utan svårighet behärskas af dem,
som smickra dess fåfänga, den saknar all fosterlandskärlek och
allt mod, kinkar vid litet hunger och slår om i stämningar så*
som en väderflöjel. Men denna mörka bild, som Shakspere
här skapat i direkt motsättning till den källskrift, han begagnat,
återger utan tvifvel hans egen politiska uppfattning. Den möter
oss redan i Jack Cade*scenerna i Henrik VI, den går igen i
hans förakt för Bolingbroke’s popularitetsjakt, i hans beundran
för Cæsar, som gjorde slut på packets »frihet», och nu kulminerar
den i Coriolanus. En del af detta hat mot massan — ty det är
ett värkligt hat — kan väl förklaras af skådespelaren*författa*
rens förbittring mot den pöbel, för hvilken han nödgades upp*
träda och skrifva sina skådespel, men jag misstänker, att denna
estetiska synpunkt knapt var den bestämmande. Hvad Shak*
spere förebrår massan, är ej dess brist på smak — hvarmed han
väl kan drifva ett godmodigt gyckel, men som aldrig gör honom
förbittrad utan dess brist på moral, och detta drag var icke
det, som mest frapperade hos »gårdens» publik, utan tydligen
något, som lifvet i allmänhet, utanför teatern, lärt honom. Det
var icke ett hat mot individen, ty Shakspere har ju tecknat flera
sympatiska gestalter ur det lägre folket, utan mot »massan» så*
som politisk faktor, och detta hat kan ej bero på några mer
eller mindre obehagliga erfarenheter från Globe. Huru Shak*
spere kommit till denna ståndpunkt, veta vi icke. Den kan ej
gärna bero på något partitagande i en engelsk klasskamp, ty
denna, som ju kort efter Shakspere’s död blef ytterst förbittrad,
hade ännu knappast börjat, allra minst då han skref Henrik VI.
Men å den andra sidan röjer han ingen större entusiasm för
patricierna, och det förefaller, som om han ansett äfven dem allt*
för »demokratiska». Den moderna engelska uppfattningen, för
hvilken politisk röstvärfning, valtal o. d. äro fullt naturliga saker,
har därför haft något svårt att komma till rätta med ett så ultra*
aristokratiskt drama som Coriolanus.
Det lider knappast något tvifvel, att Shakspere’s egna sympa*
tier ligga på hjältens sida, äfven om han icke skildrar honom
såsom någon fullkomligt fläckfri politisk idealgestalt. Han är
temperamentfull och öfvermodig, men grunddraget hos honom
är hans manliga ärlighet, och det är denna, som gör honom
hufvudet högre än hela omgifningen. Han är visserligen, om
— 342 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
