Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därmed — i den tredje akten — har dramat nått sin höjd*
punkt. Shakspere fortsätter väl sedan dramat och berättar vidare
Coriolanus’ historia efter Plutarchos. Men han har redan sagt,
hvad han velat säga, och den »fallande handlingen» intresserar
honom ej i samma mån som den »stigande».
Fosterlandet har landsförvisat Coriolanus, och han svarar med
att landsförvisa fosterlandet. Af rigorös ärlighet har Coriolanus
drifvits dithän, att han i värkligheten blifvit, hvad man falske*
ligen beskylt honom för: en fosterlandsförrädare, d. v. s. person*
ligheten har, såsom i Shakspere’s alla stora tragedier, utvecklat sig
till sin motsats. Men vi få icke bevittna, hur den nya lidelsen
bryter ned och förstör själfva karaktären. Coriolanus’ stolta själ blir
icke krossad, han röjer icke, att han känner det förnedrande i
att bära vapen mot eget land, och karaktäristiskt nog tycka ro*
marne ej häller, att Coriolanus begår något egentligt nidingsdåd
— den ombytliga hopen blir skrämd och ångrar, att den lands*
förvisat honom, och uppgiften för de ledande är blott att så
lindrigt som möjligt komma ifrån saken. Men Coriolanus är
obeveklig. Den passion, som behärskar honom, är uteslutande
hat mot det lumpna Rom, icke blott folktribunernas, utan ock
patriciernas, och därigenom förlorar han en god del af de sym*
patier, han i dramats förra del vunnit. Att han till sist ger vika
för moderns böner och skonar staden, är visserligen mänskligt,
men löser ej den konflikt, som dramat uppstält. Hans hat mot
Rom är fortfarande lika oförsonligt, han ångrar aldrig sitt för*
räderi, ehuru han af rent personliga hänsyn underlåter att till
det yttersta begagna sin makt. Till sist dör han visserligen en
förrädares död, men han är då icke, såsom Macbeth och Othello,
andligen bruten, utan han faller för en komplott, för en med*
täflares ärelystnad, och äfven om man kan erkänna det rättvisa
i ett dylikt straff, värkar Coriolanus’ död icke upplyftande och
renande på samma sätt som hjältens undergång i Shakspere’s
andra stora tragedier.
— 348 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
