Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett i Globe, tyvärr utan att här angifva datum; sannolikt var
det dock året 1610, men intet antyder, att den representation,
som Forman bevistat, varit den första. Troligt är väl därför,
att Cymbeline skrifvits i slutet af 1609 eller början af 1610 —
således ett år efter Coriolanus och ett år före Vintersagan, ty ända
från 1604 tyckes Shakspere blott hafva skrifvit ett drama om
året.
Shakspere’s stycke är, liksom sagospelen i allmänhet, samman*
väfdt af en mångfald olika motiv, som med stor skicklighet
kombinerats med hvarandra, och för de viktigaste har han knapt
haft någon direkt källa. Själfva ramen har han lånat från den
gamla Holinshed, hvars biografi öfver fabelkonungen Kymbeline
eller Cimbeline dock gifvit honom så godt som intet af stoffet
i dramat. Cimbeline blef enligt Holinshed konung öfver Brit*
tanien år 33 f. Kr. och regerade i 35 år. Han hade uppfost*
rats i Rom, men enligt en uppgift hade han vägrat att betala
den tribut till kejsaren, som utgått ända sedan Julius Cæsars
dagar. Augustus ville då skicka en här till Brittanien, men
hindrades därifrån genom ett krig med pannonier och dalma*
tier, och först under Cimbeline’s son Guiderius kom det till ett
fredsbrott mellan Rom och Brittanien. Detta var i det närmaste
allt, som Shakspere fann hos Holinshed, och dessa uppgifter
ändrade han därhän, att han lät Cymbeline själf vägra tributen
och besegra den romerska bär, som kommit att utkräfva den,
hvarvid dock segern till en god del vinnes genom Guiderius’
tapperhet.
Själfva hufvudmotivet, dramats »ryggrad», lånade han från en
novell af Boccaccio,1 som då visserligen ej fanns öfversatt på
engelska, men som Shakspere kan hafva läst på franska. Inne*
hållet är i korthet följande. På ett värdshus i Paris träffas några
italienska köpmän, och då en af dem, Bernabo Lommellino från
Genova skryter öfver sin hustru Ginevras skönhet och trohet,
håller en annan, Ambrogiolo från Piacenza, ett högt vad med
Bernabo, att han skall besegra hennes dygd. När han kom*
mit till Genova, får han emellertid, redan innan han träffat henne,
klart för sig, att han icke har någon utsikt att lyckas, och han
1 Själfva ämnet var redan före Boccaccio ytterst populärt och behandlas i
flera olika varianter inom den franska medeltidslitteraturen, både som epos
och drama. Men då Shakspere’s källa knappast varit annat än Boccaccios
novell, finnes ingen anledning att här ingå på ämnets sagohistoria.
— 351 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
