Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de fördrifvit den ädle Prospero, och förkunnar, att vedergälld
ningens stund nu kommit.
Samtidigt upplefver Ferdinand andra äfventyr på ön. Prospe»
ros hemliga plan är att förena Ferdinand och Miranda, och Ariel,
själf osynlig, leder konungasonen med en underbar musik till
den plats, där Prospero och hans dotter befinna sig. Miranda,
hvilken såsom ett spädt barn kommit till ön, har aldrig sett
några andra mänskliga väsen än fadern och den vederstygglige
Caliban, och hon tror därför, att Ferdinand är en ande:
Helt visst en ande!
Gud! Så den blickar kring sig! O, min far,
Hvad den är skön! Men ack, det är en ande!
Prospero. Nej, barn! Han sofver, äter, alla sinnen
Han har som vi. Den yngling, som du skådar.
Var med på skeppet, och, om icke sorgen,
Skönhetens kräfta, hade fläckat honom,
Han kunde kallas skön; kamraterna
Han mistat har och söker dem.
Miranda. Gudomlig har jag lust att kalla honom:
Så ädelt såg jag ej på jorden än.
Ferdinand. Helt säkert
Den gudom, hvilken dessa toner tjäna! —
Min bön bevilja, att af er få veta
Om ni är bosatt uppå denna ö,
Samt att ni vänligt ville lära mig,
Hur jag mig här skall skicka. Sist jag beder
Den främsta bönen: Säg mig, sköna under,
Är du en flicka eller ej?
Miranda. Min herre,
Visst intet under, men en flicka visst.
Men Prospero vill pröfva de unga, och ehuru Miranda genast
med naturbarnets naiva öppenhet säger sig älska den unge prin*
sen, förklarar Prospero med låtsad hårdhet, att han vet, att Fer*
dinand är en spion, och han pålägger honom samma tjänst, som
Caliban förrättar: att bära träkubbar till hålan, där de bo. Med
denna befallning aflägsnar Prospero sig och betraktar sedan på
afstånd de båda barnen. Trots sitt hårda och förnedrande ar*
bete är Ferdinand lycklig att få vistas i Mirandas närhet, men
hon gråter och vill hjälpa honom i hans möda. Huru män*
niskor se ut, vet jag ju icke — säger hon — men det vet jag,
att jag icke önskar mig något annat sällskap genom lifvet än dig,
ty en varelse, skönare än du, kan min fantasi ej bilda:
24. Schück, Shakspere och hans tid, II. 369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
