Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrka som hos Midsommarnattsdrömmens tomte, och öfver Ariels
gestalt hvilar dock ett lätt vemod. Han är en luftens ande, som
blifvit bunden och tvungen att tjäna den mäktige besvärjaren, och
han längtar att återfå sin frihet. Det kan väl häller icke nekas,
att då Shakspere skapade denna gestalt, föresväfvade honom
tanken på den diktning, som han själf nu stod i begrepp att
öfvergifva. Ariel blef icke någon blodlös allegori af denna, men
parallelen har dock gifvit färg åt hela gestalten. På sin herres
befallning har Ariel ridit på de krusiga molnen, dykt ned i
lågor, samlat in särladagg från de stormiga Bermudas*öarna, tjä*
nat honom såsom andarna i Tusen och en natt tjäna Aladdin,
men arbetet har dock mödat honom, han börjar knorra och
önskar blifva kvitt sin tjänst. Och Prospero lofvar att blott ännu
en gång, till ett sista trolleri, bruka sin käre Ariel. När detta
värk är fullbordadt, skall han få återvända till sitt element:
»Min älskling Ariel! Jag skall dig sakna. Dock skall du blifva
fri.» Och denna skilsmässans bitterhet kastar dock sin skugga
öfver både Ariel och Prospero.
Civilisationens värld träder fram i en mångfald af olika schatte*
ringar. Originellast är kanske den skapelse, som Shakspere gif*
vit i Miranda. Såsom ett barn på några år har hon lämnat Pros*
peros härtigdöme, och sedan har hon af sin fader uppfostrats
på en för öfrigt obebodd ö. Kulturens skuggsidor har hon så*
ledes aldrig lärt känna, och så till vida är hon ett rent naturbarn,
för hvilket synd och brott äro obekanta, som följer sin oför*
därfvade instinkt utan att hindras af fördomar, konvenans och
andra fjättrar på en sund människonatur, men tillika äger hon
den högsta kultur, ty till uppfostrare har hon haft den vise Pros*
pero, som trängt djupare än andra in i vetandets schakter och
för hvilken kulturen i främsta rummet är sinnets ädelhet. I Mi*
randas sagogestalt har Shakspere således förenat natur och kul*
tur, skapat ett väsen, som ur bägge sugit deras bästa och ädlaste
safter utan att känna deras förvillelser och vrångsidor. Liksom
Perdita är också hon ett barn, hennes erotik är genomandad af
barnets oskuld, kanske ännu mer än Perditas, och det är be*
tecknande för lifvets rikedom på skiftningar, att Mirandas skära
kärlekssaga skulle blifva den sista, som Romeo och Juliets skald
diktade. Bakom den ena ligger ungdomens egen syn på lifvet,
bakom den andra åldringens.
Hufvudfiguren i dramat är Prospero, och bakom dennes gestalt
— 372 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
